Lönegruppen i Stockholm
- en berättelse om entreprenörsbyte inom ambulanssjukvården, sett ur ett ambulanssjukvårdareperspektiv.

Den 14 juni 1999 beslutade Landstinget i Stockholms län att det affärsområde där vi var anställda som ambulanssjukvårdare skulle ha en ny leverantör av ambulanssjukvård från och med den 1 februari 2000. Även ett affärsområde norr om Stockholm skulle få ny leverantör. Beslutet mottogs med blandade känslor ute bland kollegor. Vissa hade goda erfarenheter av Falck som tidigare ofta köpt sig ur problem genom att öka löner eller förmåner. Flera av oss var skeptiska till ännu en genomgripande förändring när vi äntligen fått ordning på vår befintliga arbetsgivare.

Det var därför med blandade känslor som många av oss begav oss till det första mötet med den kommande arbetsgivaren i juni. Där presenterade sig Falck genom sin VD Eeva Borg. Hon började med att berätta om familjekänslan som genomsyrade verksamheten inom bolaget. Det som sedan hände kom att prägla de följande åtta månaderna. Under sin framställan om vad som skulle hända framöver, framgick att vi inte skulle få åka i de besättningar vi var vana vid. Vi skulle heller inte få placering på en särskild ambulansstation utan kunde verka på samtliga 9 stationer. Priset togs ändå när Eeva Borg presenterade ca 10 okända personer på podiet som våra "nya kollegor". Om vi skötte oss väl skulle vi kunna få utbilda dessa nya samt vikariera för dem tills de var färdiga att ta våra tjänster!

Via vår dåvarande arbetsgivare fick vi reda på att Falck inte skulle betrakta upphandlingen som ett övertagande av verksamhet. Detta innebar att vi skulle få söka om alla tjänster på nytt. Kommunal lät hälsa att de betraktade den nya arbetsgivaren som ett bättre alternativ än den befintliga varför man inte tänkte begära att övergång av verksamhet enligt LAS 6B skulle tillämpas. Denna passivitet kostade ett antal medlemmar i Kommunal deras anställning, skulle det senare visa sig.

Under juli-augusti hände ingenting. Vi fick reda på att två ambulanssjukvårdare från Östergötland, utan någon kunskap om de förhållanden som rådde i Stockholm, skulle sköta uppstarten. Vi började ana oråd…

Under september blev vi kallade till intervjuer hos Falck. Gemensamt för dessa intervjuer var att de beskrevs som trevliga träffar om den framtida anställningen där två personer helt okunniga om Stockholm diskuterade den framtida verksamheten. Varje ambulanssjukvårdare skulle vara tvungen att skriva på friskhetsintyg för att få anställning. Vidare var det omöjligt att diskutera lönefrågor m.m. Många som var där, även de som tidigare haft anställningsförhållande i Falck, var mycket besvikna på detta.

I oktober släpptes bomben. De flesta fick sina anställningserbjudanden och många hade fått sänkt lön i förhållande till den befintliga. Flera ringde upp Falck och fick per telefon reda på att det var emot Falcks policy att förhandla löner "jag känner ju inte dig". Alla var placerade i en grupp efter erfarenhetsår. Punkt slut. Även den löneökning som redan var framförhandlad via Kommunal och vår nuvarande arbetsgivare försvann. Flera fast anställda fick inget anställningserbjudande alls, eller ett erbjudande med en konstruktion som var omöjlig att tacka ja till.

En sidoeffekt som uppenbarades var att det mesta av kompetensutveckling som genomförts under åren nu var bortkastat. Utbildningsprogram i lokalkännedom dög att tända i spisen med. Huvudmannens krav "mycket god lokalkännedom på distriktet" åsidosattes av Falck då de som erhöll en anställning skulle rotera mellan stationerna. Projekt som startats och drivits med entusiasm blev nu saker som var i vägen. När vi pratade med de som ansvarade för uppstarten visade de inget intresse, om de ens förstod vad vi pratade om.

På något sätt skulle ju människor arbeta i den nya organisationen. Kläder skulle provas ut, scheman visades upp, det ena orimligare än det andra. På Nacka menade Falck att man skulle arbeta sex helger av sju! Vi provade inga kläder.

Nu hade vi fått nog. Gamla frustrationer tillsammans med detta nya blev "hit men inte längre". Stora förändringar hade skett genom åren. Där vi behandlats hur som helst, skulle nu vara till ända. Vissa av oss var uppe i ett halvt dussin arbetsgivare sedan konkurrensutsättningen startade och huvudmannen körde huvudet i sanden gång på gång, teg och fortsatte att inte lyssna. I oktober bildades "Lönegruppen".

Lönegruppen startade som en icke facklig gruppering, kriteriet för att vara med var följande: Man skulle värdera vad man ansåg sig vara värd i grundlön utifrån ett marknadsperspektiv samt vara beredd att ta ett annat arbete om man inte fick den tänkta lönen. En lägstalön sattes vid 16000 kr/mån för att acceptera anställning. Gruppen började med ett tiotal personer och växte hela tiden. Vi försökte vara noga och bara ta med de som var välmotiverade och begrep att det skulle bli tufft. Alla kontakter med Falck skulle gå via förhandlingsgruppen. Vi tillsammans med en kollega utsågs till förhandlare.

Kampen började. Eeva Borg var till en början kylig och lugn. Vi bestämde oss för att det skulle gå värdigt till och att de kollegor som valt att stå utanför skulle respekteras för sitt beslut.

Eeva Borg vägrade att träffa oss utan hänvisade till facket. Falcks egen lönepolicy om individens rätt att förhandla lön i samband med nyanställning åsidosattes av Eeva Borg. Under november växte lönegruppen kontinuerligt och vi började bli betraktade som en maktfaktor. Vi diskuterade med kollegorna på norr som funderade på att bilda en liknande grupp. De hade inte samma grundinställning som oss att höja lönen, utan ville enbart behålla sina tidigare grundlöner. Vi förstod ganska snart att de inte skulle bilda någon grupp utan att det var en tidsfråga innan de skulle lägga sig för Falck. Vid tiden strax före jul var lönegruppen på topp. Vi var 42 personer av ca 55 möjliga. Falck tvingades inse att deras verksamhet inom vårt affärsområde aldrig skulle gå att starta om vi inte gick med på att arbeta för dem. Eeva Borg gick för första gången med på att träffa oss. Den 4 januari möttes vi i Falckhuset i Stockholm. Mötet var kyligt och vi fick hela Falcks policy redogjord för oss än en gång samt att dom avsåg att ta ännu mer marknadsandelar i Sverige, kosta vad det kosta ville, "pengar var inget problem". Eeva Borg var pressad och hade börjat gå förbi lönegruppen och kontaktat kollegorna individuellt. Mötet slutade utan att en uppgörelse av ingående löner kunnat träffas och det var med blandade känslor vi gick tillbaka till våra kollegor.

Vi som förhandlade kände oss starka, vårt mål var inom räckhåll. Däremot började vi få problem internt. Kollegor började bli otåliga och kände rädsla för sina jobb. Flera började söka jobb utanför ambulanssjukvården.

Under juluppehållet kom första bakslaget. Kollegorna på norrsidan hade förhandlat genom Kommunal och på så vis räddat sina tidigare löner. Vi hade innan de gick till förhandlingen bett dom avvakta för att sätta ytterligare press på Falck. Vår vädjan var förgäves. En viss bitterhet bland de våra uppstod mot norrsidans uppgörelse. Södersidans facklige förhandlare blev också kallad till detta möte, han gick aldrig dit, han meddelade heller ingen annan att löneförhandlingar skulle ske. De fackligt anslutna blev utan förhandlare. Denna person "belönas" sedan av Falck med att bli stationschef på Farsta!

All ledig tid gick nu åt att motivera medlemmarna i lönegruppen att ha is i magen. Inga uppgörelser enskilt. "En för alla - alla för en".

Den 20 januari, elva dagar före övertagandet, kom katastrofen. Vår arbetsgivare hade personalfest och gravöl. Flera var labila och drack för mycket. Hårda ord utväxlades mellan de som var med i lönegruppen och den minoritet som ej gått med. På morgonen den 21 januari startade dominofallet. Kollega efter kollega började träffa individuella överenskommelser med Falck. Avhoppen gick inte att stoppa och lönegruppen var lagd i spillror. Fyra månaders intensivt arbete försvann på en förmiddag. Det lärde oss att det är en sak att säga att man är med i en grupp och en annan att innerst inne mena det. Vi uppmanade våra kollegor att ha kurage och ringa oss innan de hoppade av, och att träffa bra (?) överenskommelser med Falck.

Vad hände sedan? Den 1 februari låg nära inpå och Falck satte igång en febril aktivitet. Eeva Borg lät meddela att hon faktiskt aldrig erkänt någon lönegrupp som förhandlingspart och att vi nu kunde kräla i smutsen. Allt som hänt hade varit vårt fel.

Falck anställde merparten av lönegruppen. Ca femton kollegor fullföljde sitt beslut att hoppa av ambulanssjukvården. Vid starten hade Falck ca 15 % obesatta tjänster och fyllde luckorna med övertid. En del kollegor arbetade veckor i sträck utan en ledig dag. De som varit med i lönegruppen höjde sin lön i förhållande till Falcks ursprungliga bud med ca 1500kr/mån. Ingen av oss förhandlare fick erbjudande om anställning.

Falck har nu levererat ambulanssjukvård i vårt gamla affärsområde i ca fem månader. Även om lönegruppen inte hade för avsikt att värdera kvalitet kan man inte låta bli att konstatera att: två patienter dött, kanske till följd av bristande utrustning i ambulansen, att personalen arbetar klart mer än vad arbetstidslagen föreskriver, att regionchefen endast arbetade några veckor samt att man har stora problem att klara driften. Ambulanserna är ofta avställda och finns då inte till patienternas förfogande. Huvudmannen är säkert nöjd ändå, för man får intrycket av att man inte gör så mycket åt saken.

Kollegor som tidigare vigde sitt liv åt att klaga på allt som gick, tiger numera trots alla övertramp, men att äga aktier i Falck och att gamle vännen blev stationschef på Nacka hjälper nog till.

Syftet med att offentliggöra berättelsen är att beskriva hur en process kan gå snett vid entreprenörsbyte. Det finns säkert många bättre exempel där mycket hänt i samförstånd. Vi har ändå tyckt att vår berättelse har ett värde, eftersom ambulanssjukvården konkurrensutsätts allt mer och många riskerar att hamna i kläm bakom karriärister och "policys" i miljardföretag.

Tack till alla Er som sympatiserade och stödde oss i vår aktion.

Lars Kaiheden             Micke Vikström

Ambulanssjukvårdare
Förhandlare i lönegruppen

Falck Ambulans svarar:

Som ansvarig för Falck Ambulans har jag fått chansen att kommentera "Lönegruppen i Stockholm" en berättelse …

Jag kan bara konstatera att det är just en berättelse som innehåller en rad sakfel, vissa personangrepp och en stark bitterhet.

Till skillnad från "Lönegruppens" talesmän föredrar vi att fokusera på framtiden. Därför blir mitt svar kortfattat.

Falck Ambulans har nu svarat för ambulanssjukvården Nord-Väst och Mitt-Syd i Stockholms läns landsting under nästan ett halvår. Starten var intensiv, tuff och innehöll flera motgångar. Men förvånansvärt snabbt kom verksamheten igång bra på samtliga stationer, inte minst tack medarbetarnas goda insatser.

Vi har nu internrekryterat en duktig regionchef och även i övrigt fått "rätt folk på rätt plats". Vi slår oss givetvis inte till ro med detta utan intensifierar vårt kvalitetsarbete där patienten alltid är i centrum. Med tanke på den dynamik och framtidstro som finns i Stockholmsregionen lär fler entreprenörer, i hård konkurrens, få chansen att ansvara för verksamheter som tidigare legat hos den offentliga sektorn. I Falck Ambulans känner vi stolthet över att vi anförtrotts ambulanssjukvård i Region Skåne, samt landstingen i Östergötland och Stockholms län. Vi tänker fortsätta att utföra ett gott arbete och hälsar gärna nya medarbetare välkomna.

Stockholm i juli 2000-07-12