(A/F) den 29 april 2000
Lars Werkö har skrivit en intressant artikel i SBU:s tidskrift ”Vetenskap & Praxis” med frågeställningen ”Räddar sjukvårdsutbildad ambulanspersonal liv vid svåra olyckor?” Artikeln baseras på en engelsk studie som har jämfört överlevnaden hos traumapatienter som har blivit omhändertagna av ambulanspersonal med olika kompetens, EMTs eller paramedics. Studiens resultat visar att patienter som blivit omhändertagna av EMTs hade en högre överlevnad än patienter som blivit omhändertagna av paramedics.

Under 21 månader från juli 1994 registrerades patienter i tre ambulansdistrikt som kommit in till sjukhus efter trauma. Förutsättningarna var att de antingen omhändertagits av ambulanspersonal med basal utbildning (EMTs) eller av ambulanspersonal med högre kompetens (paramedics), och att traumat skulle vara så svårt att patienterna vårdades minst tre dygn eller hade dött och inte tagits om hand av läkare på olycksplatsen. Undersökningen kom att omfatta 1 440 paramedic-fall fall och 605 EMT-fall.

5,9 procent av patienterna lades in på intensivvårdsavdelning. Vid olycksplatsen använde paramedics två minuter längre tid än övrig ambulanspersonal. Skillnaden berodde på antingen intubation eller anläggande av dropp - vilket förlängde tiden på olycksplatsen med 12 minuter.

Sammanlagt förekom 114 traumadödsfall inom 6 månader; 86 bland de 1 440 som togs om hand av paramedics (6,0 procent) och 28 bland de 605 patienterna som togs om hand av EMTs (4,6 procent). Justering för svårhetsgrad ökade skillnaden.

Sjutton av 120 dödsfall (14,2 procent) som hade blivit behandlade av paramedics ansågs kunna ha undvikits, medan detta gällde för 4 av 59 (6,8 procent) behandlade av EMTs.

Lars Werkö skriver i artikeln att: ”Den förhärskande tron att många dödsfall utanför sjukhus vid svåra trauma kan undvikas stämmer inte med verkligheten. Det behandlingsprotokoll som paramedicinsk personal använder ökar risken för död vid svåra trauma med stora blödningar, men medför också bättre utfall för de som överlever. Ökningen av dödsfallen kan bero på tidsfördröjning på olycksplatsen och/eller felaktig användning av droppinfusioner.”

Werkö fortsätter: ”Flera liknande undersökningar pågår i England och deras resultat bör avvaktas innan man drar för långtgående slutsatser. Det finns dessutom ett stort behov av kontrollerade studier av effekten av olika behandlingsprotokoll och av olika lång utbildning av paramedicinsk personal i utryckningsfordon”.