Institutionen för Hälsa och Vård

Sjukvårdspersonalens deltagande vid debriefing

Karlstad januari 2001


Nicki Skovlund
Clas Wikman




Vårkurs 1998

Sammanfattning

Titel: Sjukvårdspersonalens deltagande vid debriefing, Health personnels participating in debriefing

Institution: Institutionen för hälsa och vård, Karlstads universitet

Kurs: Fördjupningskurs i omvårdnad, 10 poäng

Författare: Nicki Skovlund och Clas Wikman

Handledare: Agneta Danielsson

Sidor: 20

Månad och år för examen: januari 2001

Nyckelord: Debriefing, need, experience, health personnel

Introduktion

Detta arbete beskriver debriefing inom hälso- och sjukvården. I det dagliga arbetet så upplever sjuksköterskan och andra personalgrupper traumatiska händelser som t.ex. plötsligt oväntade dödsfall där personalen aktivt deltar i återupplivningsförsök. En traumatiska händelser kan leda till sömnsvårigheter, ångest och koncentrations-svårigheter. Detta är typiska symptom på posttraumatiska stressymtom (Andersson, B. & Tedfeldt, E-L. & Larsson, G., 2000). Debriefing syftar till att reducera symtom relaterat till traumatiska händelser.

Enligt arbetsmiljölagen (SFS 1977:1160) är det arbetsgivaren som ansvarar för den psykosociala arbetsmiljön och att förebygga ohälsa hos personalen. Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.

Med sjukvårdspersonal menas i detta arbete sjuksköterskor, undersköterskor, ambulanssjukvårdare och läkare.

Fyra områden är centrala i detta arbete nämligen debriefing, PTSD (posttraumatiskt stress syndrom), kris samt sjuksköterskans roll inom debriefingorganisationen. 

Debriefing

Debrief  betyder ordagrant utfråga, rapportera och avlägga rapport. Ordet debriefing används som ett begrepp eller en metod inom katastrofmedicin (Sievertson, 1993). Enligt Webster´s (1993) betyder debrief  ”to interrogate in order to obtain useful information”.

Debriefing är en metod för att bearbeta och reducera stress efter det att människor utsatts för psykiskt påfrestande situationer. Bearbetningen sker genom att gruppen samtalar om den aktuella situationen och om de känslor den väckt. Efter avslutat insatsarbete vid en allvarlig händelse är det viktigt att all personal ges möjligt att känslomässigt bearbeta känslor och intryck (Isaksson & Ljungqvist, 1997).

Malmsten (1992) beskriver situationer då debriefing bör genomföras t.ex. vid dödsolyckor, plötsligt oväntat dödsfall där personal aktivt deltar i återupplivningsförsök, olyckor med så svåra personskador att dödlig utgång kan befaras och om någon i berörd personalgrupp till arbetsledare uppger att han önskar att debriefing skall ske.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen (1999) så kommer i regel efterreaktioner på den traumatiska händelsen omedelbart efter chocken, men kan också vara fördröjda och uppträda långt senare. Därför understrykes vikten av att alltid följa upp en traumatisk händelse vid flera tidpunkter efteråt. Några vanliga efterreaktioner är ångest, rädsla, återupplevande och påträngande minnen, sömnstörningar, trötthet, nedstämdhet, skuldkänslor samt ändrade livsvärderingar.

Psykologisk debriefing är inte psykoterapi eller psykologisk behandling. Denna metod syftar till ett strukturerat gruppmöte där man genomgår olika faser. ” Fas 1: Introduktionfasen, fas 2: faktafasen, fas 3: känslofasen, fas 4: Undervisning och avslutningsfasen.” (Arbetarskyddstyrelsen, 1999, s.30)

Vid debriefing är det viktigt att total sekretess gäller, inga journalister får närvara och ingen dokumentation får göras. För att kunna vara neutral och fungera som ett bra stöd bör ledaren inte själv deltagit aktivt i den aktuella traumatiska händelsen. Gruppen bör inte heller vara större än 10-12 personer (Isaksson & Ljungqvist, 1997).

Post traumatiskt stressyndrom - PTSD

Det mönster av besvär eller symtom som ofta uppträder efter en traumatisk händelse har fått den diagnostiska beteckningen posttraumatisk stresstörning (Dyregrov, 1992).

Weisaeth, L. & Mehlum, L. (1997) beskriver det posttraumatiska stressyndromet som  det vanligaste följdtillståndet efter allvarliga trauman samt att PTSD inte är någon ovanlig störning.

De närmaste veckorna efter en traumatisk händelse är det många, även ibland erfarna professionella grupper, som upplever vad man brukar kalla normala sena stress reaktioner (PTSR – posttraumatic stress reactions) (Andersson et al. 2000).

I en del fall avtar inte de normala sena stresstörningarna med tiden utan förstärks istället. Sedan 1980 finns det kriterier för när allvarligare sena stressreaktioner skall diagnostiseras och betraktas som en sjukdom. PTSD diagnostiseras om:

• Minst en ständigt återkommande påträngande upplevelse förekommer t.ex. plågsamma drömmar om händelsen.

• Minst tre följande återkommande försök att undvika intryck som påminner om händelsen t.ex. undviker tankar och känslor som rör traumat eller glömmer viktig del av traumat.

• Minst två följande ofta återkommande symptom på ökad aktivering,  t.ex. irritabilitet, koncentrationssvårigheter eller insomningssvårigheter.” (Andersson et al. 2000, s.28)

Det finns en särskild orsak till att vara noga med att reaktionerna ska ha varat i mer än en månad, nämligen att efterreaktionerna inte är att betrakta som onormala under de första veckorna efter den traumatiska händelsen. Kvarstår däremot denna problemkonstellation i mer än en månads tid kan det betecknas som en posttraumatisk stresstörning (Dyregrov, 1992).

Kris

Ordet kris härstammar från det grekiska ordet ”krisis”, som betyder avgörande vändning, plötslig förändring eller ödesdiger rubbning (Cullberg, 1992). 

Cullberg (1992) menar att man befinner sig i en kris då man råkat in i en sådan livssituation att tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen. Bristen, vad gäller den aktuella förmågan att lösa problemen har sin grund i individens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt. Cullberg förklarar därför varför problemlösningsförmågan i en aktuell situation för en specifik människa är nedsatt. Då allas våra erfarenheter skiljer sig åt, reagerar vi olika på samma situationer.

Cullberg (1992) delar upp krisens utlösande faktorer i två typer. Dessa faktorer är livs- eller utvecklingskriser, som utlöses av inre processer, respektive traumatiska kriser, som orsakas av plötsliga och oväntade svåra yttre påfrestningar. Dessa utgör ”ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande möjligheter till tillfredsställelse i tillvaron.” (Cullberg, 1992, s.15)

Den traumatiska krisen kan utlösas av en rad händelser, t.ex. upplevelser i samband med katastrofer eller olyckor (Ibid, 1992).

Krisförloppet består av fyra olika faser. Chockfasen varar från ett kort ögonblick i upp till ett par dygn efter traumat. I denna fas försöker individen med alla medel hålla verkligheten på avstånd, eftersom han/hon ännu inte är förmögen att bearbeta händelsen. Reaktionsfasen inträder då det inträffade börjar nå medveten nivå och individen börjar förstå vad som hänt. Denna fas pågår mellan fyra och sex veckor efter traumat. Bearbetningsfasen innebär att individen börjar vända sig mot framtiden och tankarna upptas i allt högre grad av annat än den traumatiska händelsen. Denna fas pågår mellan sex och tolv veckor efter händelsen. Nyorienteringsfasen har inget slut. Den drabbade kan nu leva med det inträffade och händelsen utgör heller inget hinder mot den dagliga livsföringen. Denna fas pågår livet ut eftersom det inträffade alltid kommer att finnas kvar inom den drabbade och utgöra en av dennes erfarenheter (Ibid, 1992).

Sievertson (1993) beskriver fem olika faktorer som i samverkan inverkar på hur mycket människan tål vid ett visst tillfälle. Dessa faktorer har betydelse för krissituationen vid en utsatt situationen.

1. "Hur man är disponerad, individens personlighet, tidigare upplevelser, samt tidigare erfarenhet av akuta stressituationer.

2. Kunskap, färdigheter och kompetens.

3. Arbetsledningens agerande i kritiska situationer. En ledares personkännedom ger förutsättningar för ett bra ledarskap i en kritisk situation.

4. Den sociala situationen - livsstil och livskvalitet.

5. Dagsformen – ex om man sovit gott den gångna natten… har en klar inverkan på reaktioner och beteenden.” (s.19)

Sjuksköterskans roll inom debriefingorganisationen

Robbins (1999) skriver att strategier som syftar för att reducera psykisk skada, som t.ex. debriefing, är dåligt utvecklade men ofta använt. Detta är ett område som behöver utvecklas eftersom sjuksköterskor kommer vara involverade i arbetet.

Enligt Socialstyrelsens allmänna råd 1995:5, styr Hälso- och sjukvårdslagen och åliggandelagen sjuksköterskans arbete. Med utgångspunkt i dessa lagar måste en legitimerad sjuksköterska inom sitt yrkesområde kunna med vetenskap och beprövad erfarenhet informera och instruera enskilda patienter och deras närstående samt handleda studenter och medarbetare; följa, utnyttja och medverka i forsknings- och utvecklingsarbete; planera sitt arbete, arbeta i grupp, leda arbetslag och samarbeta med andra yrkesföreträdare; medverka i omhändertagande och vård av skadade vid stora olyckor, katastrofer och krig. En sjuksköterska skall även kunna utifrån katastrofplanen identifiera behov av och medverka vid psykiskt och socialt omhändertagande av skadade och deras närstående.

Landstinget i Värmland (1999) beskriver att det skall finnas möjlighet till debriefing och regelbunden handledning för all personal.

Sammanfattning av introduktionen

Debriefing är en metod att bearbeta och reducera stress efter det att människor utsatts för traumatiska händelser. Sådana situationer kan vara olyckor med personskador så att dödlig utgång kan befaras. Det mönster av besvär eller symptomen som ofta uppträder efter en traumatisk händelse kallas posttraumatiskt stressyndrom – PTSD. Symptomen kan visa sig genom t.ex. försämrad sömn och koncentrationssvårigheter. Traumatisk kris kan utlösas av upplevelser i samband med katastrofer eller olyckor. När ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella livssituationen befinner man sig i en kris. Sjuksköterskan har en viktig roll inom debriefingorganisationen som arbetsledare. Han kan arbeta som debriefingledare men kan även vara den som är i behov av debriefing. Debriefing är ett nytt arbetsområde inom sjuksköterskeprofessionen. Det ligger inom sjuksköterskans ansvarsområde att kunna identifiera behov av och medverka vid psykiskt och socialt omhändertagande av skadade och deras närstående, men även hos medarbetare.

Syfte

Syftet är att beskriva sjukvårdspersonalens deltagande i debriefing i samband med en traumatisk händelse.

Frågeställningar

1. Hur organiseras debriefing?

2. Finns det behov hos personalen av att ha tillgång till debriefing och vid vilka sammanhang är personalen mest i behov av debriefing?

3. Vilka upplevelser har sjukvårdspersonalen av debriefing?

4. Har debriefing någon effekt?

Metod

Metod för detta arbete var review. I review följs vissa steg för att uppnå syftet. Först identifieras möjliga referenser genom att läsa abstrakten på funna artiklar. Därefter lokaliseras referenserna, en första genomläsning av artiklarna visar om de är relevanta för arbetets syfte och frågeställningar. De aktuella artiklarna läses noggrant och anteckningar förs för att sedan kunna organisera och strukturera materialet. Därefter analyseras artiklarna för att sedan sammanställa allt material i resultatet. Syftet med att använda en review är att bildar en bas av tidigare forskning för vidare studier inom området. En fördjupning görs inom ett område där begrepp förklaras (Polit & Hungler, 1999).

Litteratursökning

Såväl kvalitativa som kvantitativa artiklar finns med i undersökningen. Sökning har gjorts i databaserna CINAHL, Medline och PsykLit. Manuell sökning har också genomförts. Nedanstående tabell ger en beskrivning av sökvägar, kombinationer av sökord samt sökresultat. Sökord har varit debriefing, crisis intervention, nurses och health personnel. Sökningen gällde artiklar publicerade mellan åren 1993-2000.

Tabell 1

Sökväg i CINAHL

Sökväg i Medline

Sökväg i PsycLit

Urval

Efter databas och manuell sökning har artiklarna hanterats på följande sätt: Titlar och sammanfattning lästes på samtliga träffar där ”crisis intervention och helth personnel” samt ”health personnel och debriefing” var sökord. En första bedömning gjordes utifrån detta. De artiklar (29st.) som var kvar lästes igenom och en andra bedömning gjordes. Artiklar som inte passade in efter syftet och frågeställningarna till detta arbete sorteras bort. 20 artiklar sorterades bort och nio artiklar kunde användas till arbetet. En sammanställning av dessa nio artiklar finns som bilaga I.

Databearbetning

Artiklarna delades upp mellan oss för en första djupgående granskning, där var och en noterade text som stämde överens med syfte och frågeställningar. Därefter bytte vi artiklar med varandra för att även läsa dem, vilket stärker trovärdigheten (Eriksson, 1992). Sedan genomfördes en mer noggrann granskning där vi organiserade och kartlade innehållet i kategorier.

Etiska överväganden

Att inte söka kunskap, att inte forska är oetiskt i situationer där man står inför uppenbara problem, olösta frågor eller någonting som man inte förstår. Forskningen får inte vara ett självändamål. Den kunskap som erhålls bör komma till användning och gagna så många människor som möjligt. Den etiska aspekt som har beaktats är att ej förvränga textmaterialets innehåll samt att vara så sanningsenliga mot ursprungstexten som möjligt när textinnehållet tolkats (Eriksson, 1992).

Resultat

Tre olika huvudkategorier växte fram, vilka var organisation, behov och effekter/upplevelser. I varje huvudkategori ingick också underkategorier. Strukturen på resultatet är organiserat så att en beskrivning finns under varje underkategori. Därefter redovisas först citat från kvalitativa artiklar och sedan citat från kvantitativa artiklar. En sammanställning av artiklarna finns som bilaga I.

Organisation

För att få den önskade effekten utav debriefing, så krävs det av den ansvarige ledaren har den kunskap om yrket och har en utbildning inom debriefing. Det är många faktorer som måste vara på rätt plats om man ska erhålla det bästa resultatet, vart mötet äger rum, all personal som önskar får vara med, personalen ska vara informerade vad debriefing är för något och hur det går till.

Kompetens hos debriefingledaren

I de flesta av studierna ansågs det att de som leder debriefing ska ha en bakgrund inom och kunskap om akut sjukvård. Detta för att de ska ha vetskap om vad deltagarna går igenom under och efter en traumatisk händelse. Även en hög kunskap om hur en debriefing ska genomföras för att få bästa resultat är önskvärt.

”For those survey participants who had participated in debriefings but who did not find them helpful, the most frequent reason checked was that the leaders did not have relevant experience”.  "None of the people were medical personnel and I did not feel they knew what I was going through…I feel the debriefings would only be helpful in my work setting if they were led by somebody who knows ED (emergency department, förklaring av författarna) work” . ”Other interviewees believed that it was appropriate for  the debriefings to be led by a mental health proffesional, but that the coleaders needed to have a background in emergency nursing. A nurse said that she feel that the leadership should come from peers.” (Burns, C., & Harm, N.J. , 1993, s.434)

”D.F. feels that the CISD (critical incident stress debriefing, förklaring av författarna) process has come a long way in the perception of the staff. It is now an integral part of survival on her unit. She believes the process is most successful when a trained debriefer in the unit conducts sessions. Otherwise, half of the session is taken up with trust and issues of developing rapport with a ”foreign” debriefer.” (Lane, 1994, s.311)

”Half the respondents (54%, n=18) stated that the nurse in charge should  lead a debriefing session, 39% (n=13) said it should be the doctor in charge, and 18% (n=6) said that it should be an outside counsellor.”(Cudmore, 1996, s192) (n=34)

”Ytterligare 44%  påkallar vikten av att det finns någon som är sammankallande, utbildad och leder det hela. 8% framhåller betydelsen av att personal bör få ytterligare utbildning i debriefing.” (Hagald, 1996, s.13) (n=66)

När, Var och Hur

I studierna visade det sig att debriefing har en otydlig struktur. Debriefing ska vara frivilligt och individuellt. Sjukvårdspersonalen anser att alla som har varit med vid händelsen ska bli inbjudna att deltaga vid debriefing. Många anser att debriefingen sker i form av samtal efter jobbig eller svår händelse tillsammans med dem som varit delaktiga i samma händelse.

”It could be argued that debriefing never occurs in the A&E department examined as the nurses opinions were so inconsistent. Staff disagreed on the timing if debriefing sessions, who ran the session and where they took place.” (Cudmore, 1996, s.192) 

”It can be inferred from the results that most of the staff feel that debriefing should be voluntary, and they believe that everyone involved in the resuscitation should be invited to attend.” (Ibid, s.192)

”Assaults affect nurses  professional and personal lives, as well as their physical and emotional selves. Post-incident debriefing is beneficial; however staff might not participate unless referred.” (Levin, P.F., & Beauchamp, H., & Terry Misner, S., 1998, s.9)

”65% av de tillfrågade svarar att debriefing sker i form av samtal/träff efter jobbig eller svår händelse tillsammans med arbetskamrater som varit delaktiga i samma händelse. 33% anser att debriefing sker i en mer organiserad eller strukturerad form av samtal och då ofta med någon som leder det hela. 8% kompletterar debriefing formen med att det även kan ske mer informellt, exempelvis runt fikabordet eller i personalrummet. 45% av undersökningsgruppen anser att all personal som medverkat i samband med en psykologisk jobbig händelse ska träffas i anslutning till denna.” (Hagald, 1996, s.8 ) (n=66)

”18% understryker vikten av frivillighet och att behovet är individuellt, mer än 14% anser att alla behöver debriefing någon gång.” (Ibid, s.10) (n=66)

Personalens kunskap om debriefing

Stor del av studierna visar att personal inte vet vad debriefing innebär eller hur debriefing fungerar. Det kan vara brist på kunskap om vad debriefingen ska bestå av, vilket leder till att varje möte blir olika. Sjukvårdspersonal upplever att ett samtal runt kaffebordet kan liknas vid debriefing. Kommunikations problem bland personalstyrkan leder till att inte all personal får vetskap om rätten till debriefing.

”Staff may not be aware that debriefing has to follow a certain structure and may be confusing formal defusing sessions with debriefing. The definition of debriefing used on the questionnare did not specify that the sessions should follow a certain format. This was done so as to identify whether staff knew about the critical incident stress debriefing process. It can be inferred, therefor, that either staff know little of the critical incident stress debriefing process, or that it does not occur in its strict format in the A&E department examined”. ”There could be a communication problem in the department, with information about the opportunity of having debriefing sessions not being cascaded to all staff. There could be a lack of knowledge about what debriefing sessions should consist of, so that each session happens differently. If the senior members of staff are not well informed about the practice of debriefing then the session may not be well structured.” (Cudmore, 1996, s.192)

”Hos hela undersökningsgruppen finns en viss tveksamhet till om man kan anse att samtal runt fikabordet kan liknas vid debriefing. Det är dock en större andel undersköterskor,40%,jämfört med övriga, som likställer debriefing och samtal runt fikabordet.” (Hagald, 1996, s.12) (n=66)

Behov

Sjukvårdspersonalens behov av debriefing är relaterade till vilket trauma de varit med om. Ofta där barn och medpersonal är behovet större än vid andra trauman. Det finns även skillnader mellan hur olika yrkeskategorier inom sjukvården ser på behovet av debriefing. Större delen av sjuksköterskorna anser att debriefing är något värdefullt att kunna ta del av och att få utbildning i.

Händelser som ofta leder till debriefing

Behovet av debriefing är som störst efter större trauman, händelser där barn, personal är inblandade samt brännskador. Personal som varit inblandad eller berörd av en psykiskt belastande eller jobbig händelse behöver debriefing.

”It is highlighted that debriefing follows distressing rescuscitations such as the death of a child, major trauma and burns”. ”It has been identified that nurses perceive a need for defusing and debriefing, depending on the circumstances of the resuscitation.” (Cudmore, 1996, s.192)

”If an assualt occurs, nurses should be supported and assisted in all phases of reporting the incident, including filing charges. In addition, critical incident debriefing should  be offered.” (Levien et al. 1998, s. 8)

”På frågan om vilka som anses vara i behov av debriefing, svarar 65%  utav undersökningsgruppen att all personal som varit inblandad/berörd av en psykiskt belastande eller jobbig händelse behöver debriefing.” (Hagald, 1996, s.10) (n=66)

Finns och tillgodoses behov

Sjukvårdspersonalen ansåg att det var viktigt för dem att prata med någon efter en traumatisk händelse. De som missade ett debriefing tillfälle ville ha ett nytt tillfälle för att diskutera sina känslor. Skillnader mellan olika yrkeskategorier är inte så anmärkningsvärda och majoriteten av undersökningsgrupperna har känt behov av debriefing någon gång. Överlag har sjuksköterskor en mer positiv inställning till debriefing jämfört med undersköterskor och läkare. Sjuksköterskor anser att utbildning i debriefing kan göra individen bättre mentalt förberedd för kritiska situationer.

”Det är endast sjuksköterskegruppen som anser att utbildning i debriefing kan göra individen bättre mentalt förberedd för kritiska situationer, medan de övriga grupperna ställer sig mer tveksamma till detta. Överlag har sjuksköterskorna, på dessa frågor, en mer positiva inställning till debriefingen effekt jämfört med undersköterskor och läkare.” (Hagald, 1996, s.12)

” Four said that it was not important for them to talk to someone after critical situations.” (Steen, E., & Steen, P.A., & Naess, A.C., 1997, s.59) (n=33)

”Seventy per cent (n=24) of respondents state that debriefing (or what they understand to be debriefing) sometimes occurs. This can be compared with the number of respondents stating there is sometimes a need for debriefing (85%, n=29). It could be inferred from these results that the nurses are receiving debriefing when it is required. Interestingly, the majority of staff (85%, n=29) felt that if they could not get to a debriefing session, then another opportunity to discuss their feelings would be useful.” (Cudmore, 1996, s.192) (n=34)

”Majoriteten av läkar- och sjuksköterskegruppen har någon gång känt behov av debriefing. Av gruppen sjuksköterskor som arbetat mindre än fem år anser sig alla ha varit i behov någon gång, medan motsvarande siffra för sjuksköterskor som arbetat mer än fem år är 79%.” (Hagald, 1996, s.10) (n=66)

”Sjuksköterskegruppen har i högre utsträckning (72%) än läkar- (43%) och undersköterske gruppen (40%) deltagit i debriefing vid något tillfälle.” (Ibid, s.9) (n=66)

Effekter och upplevelser

Att utvecklas som vårdare

- Att hantera stress

I de flesta studier framkommer det att personalen känner att de kan hantera den traumatiska händelsen och sin stress bättre efter att ha varit på debriefing. Personalen upplevde fördelarna av debriefing med att kunna minska stress, ge kollegor stöd och reflektera över händelsen och lära sig hantera posttraumatisk stress. För de som inte genomgått debriefing var den posttraumatisk stressen högre.

”Staff perceived the benefits of debriefing to include improving practice, decreasing stress, offering mutual support for colleagues, reflecting on the incident and learning to cope with post-traumatic stress.” (Cudmore, 1996, s.192)

“All ratings of posttraumatic stress were higher for workers in area B where no debriefing was available than for workers in area A where debriefing was available.”(Matthews, 1998, s.210)

“82% of those responding to the questionnaires thought that debriefings would benefit them in coping with the stress associated with critical incidents.” (Burns et al. 1993, s.434) (n=682)

“21 of the interviewes felt that debriefing is a good help to coping traumatic incidents.” (Steen et al. 1997, s 59) (n=33)

- upplevelser relaterade till den psykosocial arbetsmiljön

Debriefing anses meningsfullt. Personalen får uttrycka sin frustration och tala inför gruppen. Debriefingen har positiva effekter på den psykosociala arbetsmiljön och risken för utbrändhet minskar.

”L.B. participated in two debriefings following the incident. She reported them to be extremely helpful. She said,” By having ongoing debriefings, we are developing people who can listen.”” (Lane, 1994, s.309)

“It is good to vent our anger and to talk to the group”. ”88% of the survey population who had participated in debriefings responded that they had found them helpful.” (Burns et al. 1993, s.434) (n=682)

”Vad gäller påståendena om att debriefing kan ha positiv effekt vid etiska/moraliska konflikter, psykosocial arbetsmiljö och minskad risk för utbrändhet svarar övervägande delen av undersökningsgruppen ja.” (Hagald, 1996, s.12)

- Att få en förståelse

Ibland kan sjukvårdspersonalen känna det skönt att veta att det hon/han upplever är inte något unikt. Det framkommer att fler i omgivningen har liknande känslor efter händelsen trots man inte har pratat om det tidigare. Vid traumatiska händelser är det inte bara sjukvårdspersonal som arbetar med att ta hand om de skadade. Genom debriefing kan personalen få veta hur de övriga yrkeskategorierna upplevde situationen och därmed ökar förståelsen för varandras yrken och arbetssätt. De förändrar också sitt perspektiv.

“Another nurse stated: There was resistance among staff, but when they went to the debriefing they thought it was okay. They needed that release. It was neat to see that everyone had the same feelings, but different perspectives.” (Burns et al. 1993, s.434)

”One nurse felt that the debriefing, which included field rescue personnel, gave her a different perspective.” (Ibid, s.434)

“She stated that it had helped her to understand why it had taken so long for the emergency department to receive the patient, alleviating some of her anger and frustration.” (Ibid, s.434)

- Att lära lyssna

Genom debriefing lär sig personalen att lyssna på vad sina kollegor har att säga om situationen.

“She said, ”By having ongoing debriefings, we are developing people who can listen.” (Lane, 1994, s.309)

Fortsatta kvarvarande symptom trots debriefing

En studie (Macnab, 1999) visar att trots debriefing så var personalen fortfarande negativt påverkade utav situationen två år efter den traumatiska händelsen. Sjukhusets krishanteringsgrupp var inte lika hjälpsamma och bra som den grupp från ambulansen. Matthews (1998) visar på att debriefing inte är en effektiv metod för att förebygga psykologiska besvär efter en traumatisk händelse.

“The other six workers reported that they did not feel debriefing assisted them in the reduction of posttraumatic stress.” (Matthews, 1998, s.210) (n=63)

”This study indicates that at two years following the crash, many of the ITT paramedics, all of whom had had CISD, still were affected negatively by the event, as measured by the Impact of Events Scale and the General Questionnaire.” (Ibid, s.11)

”The hospital stress management team, particulary those unfamiliar with the working environment of the transport team, were not seen to be as helpful or comforting during CISD as did those from the Ambulance Service.”(Ibid, s.10)

Sammanfattning av resultatet

Resultatet visade att om alla kriterier uppfylls för att genomföra debriefing efter en traumatisk händelse så har den en mycket god effekt som hjälper personalen att bearbeta sina känslor. Många bedriver debriefing mer som ett samtal runt kaffebordet än som ett strukturerat samtal som måste uppfylla vissa mål. Det beror på är att det inte finns tillräckligt med utbildad personal samt att kunskap om debriefing saknas. Personalen måste bli informerade om vad debriefing är och hur det går till. Om sjukvårds-personalen önskar debiefing efter en traumatisk händelse ska möjligheten finnas att få det.

Behovet av debriefing visade sig vara som störst vid en psykiskt belastande händelse som t.ex. större trauman eller olyckor där barn var inblandade. Till stor del fick de som behövde debriefing det. De som missade ett tillfälle ville gärna ha debriefing i efterhand. Det fanns inga anmärkningsvärda skillnader mellan yrkeskategorierna inom sjukvården efter behov av debriefing. Majoriteten av sjukvårdspersonalen har känt behov av debriefing någon gång. Sjuksköterskor ansåg att utbildning i debriefing kan göra individen bättre mentalt förberedd för kritiska situationer.

Det som kom fram i vår studie som var positivt med debriefing kunde t.ex. vara att få dela med sig av vad man känner, ventilera sina känslor och veta att det inte bara är ”jag” som tycker det är jobbigt efter en traumatisk händelse. Debriefing har en god effekt på de inblandade som vågade visa sina känslor, att kunna ge tröst till varandra eller ge upplopp av sin frustration. Debriefing tillfällena har en kraft som stärkte arbetsgruppen. Sjukvårdspersonalen upplevde att de kunde hantera stress bättre, ge kollegor stöd och reflektera över händelsen efter debriefing. Debriefing har positiva effekter på den psykosociala arbetsmiljön och risken för utbrändhet minskar.

Det framkom även i resultatet att sjukvårdspersonal haft kvarvarande symtom trots debriefing. Det kunde bero på krishanteringsgruppen organisation och kunskap.

Diskussion

Vårt syfte var att beskriva sjukvårdspersonalens deltagande i debriefing i samband med en traumatisk händelse. Debriefing är ett relativt nytt arbetsområde för sjuksköterskor. En sjuksköterska kan delta i debriefing både som ledare och som deltagare, vilket gör det viktigt att man som sjuksköterska förstår vad debriefing är och hur den fungerar. Detta fångade vårt intresse som också var grunden till vårt syfte och våra fråge-ställningar. Förhoppningen med detta arbete är att ge en överblick av forskning om debriefing med inriktning på debriefing organisationen, sjukvårdspersonalens, behov och upplevelser/effekter av debriefingen. Förhoppningen är att resultatet kan ge ny kunskap och nya idéer till fortsatta studier inom sjuksköterskans huvudämne omvårdnad. Genom detta arbete hoppas vi att andra tar del av resultatet och ser möjligheterna med debriefing inom omvårdnaden.

Utifrån vårt syfte och frågeställningar valdes metoden review. Valet av metod grundar sig i att kunna få fram och sammanställa tidigare kunskap om debriefing och få fram ett resultat som svarar på våra frågeställningar. Metoden har varit ett bra verktyg utifrån det syfte vi har. En helhet ses och resultatet kan styrkas genom att flera studier har fått fram liknande resultat. Polit & Hungler (1999) forskningssteg av review har följts och därmed har vi fått fram det viktigaste från varje granskad artikel.

Debriefing kommer att integreras i sjuksköterskans profession mer och mer i framtiden. Fler sjuksköterskor kommer att få chansen att få handledning och utbildning till att kunna vara debriefingledare och att öka sin förståelse om vad debriefing är. Det är främst inom akut sjukvården detta kommer att visa sig. Detta för att ett utbyte ska kunna ske av debriefing ledare mellan olika kliniker om så behövs. Det kan i vissa situationer vara bra med att ha en utomstående debriefingledare och tvärtom kan det var bra att ha en debriefing ledare som arbetar på avdelningen som är i behov av debriefing. Lanes (1994) studie visar att debriefing ledaren bör ha hög kompetens och kunskap om området för att kunna ge deltagare bra stöd vid debriefing.

Arbetarskyddsstyrelsen (1999) skriver att psykologisk debriefing är inte psykoterapi eller psykologisk behandling. Debriefing syftar på ett strukturerat gruppmöte där man genomgår olika faser. Vi har sett i resultatet att personalen har dåliga kunskaper om vad debriefing är och hur det fungerar. Debriefing förknippas ofta med ett samtal med arbetskamrater vid kaffebordet. Cudmore (1996) skriver att personal inte visste att debriefing ska följa ett visst strukturerat mönster och de blandade ihop debriefing med avlastningssamtal.

Debriefing ska vara frivillig och skall inte kunna tvingas på någon som inte vill. När personalen medverkar frivilligt är det lättare att ta till sig det som diskuteras under debriefingen. Möjligheten att kunna få debriefing har ökat i och med att fler personal blir utbildade som ledare och sjukvårdspersonal har handledning om debriefing. Det gör att personalen vet om att de har rätt till att ha få tillgång till debriefing. Enligt Landstinget i Värmland(1999) skall det finnas möjlighet till debriefing och regelbunden handledning för all sjukvårdspersonal.

I utsatta situationer kan det uppkomma dispyter mellan olika yrkeskategorier. Alla arbetar på sitt specifika sätt efter kunskap och tidigare erfarenhet utifrån det yrke de har. Enligt Burns (1993) studie underlättas arbetet och förståelsen för de andra yrkes-kategorierna när man har gemensamma debriefing tillfällen. Sjukvårdspersonalen har fått en ökad förståelse för t.ex. att det tog så lång tid för räddningstjänsten att komma till olycksplatsen och sätta igång med deras arbete.

Malmsten (1992) ger exempel på situationer då debriefing bör genomföras t.ex. vid dödsolyckor, plötsligt oväntat dödsfall där personal aktivt deltar i återupplivningsförsök, olyckor med så svåra personskador att dödlig utgång kan befaras och om någon i berörd personalgrupp till arbetsledare uppger han önskar att debriefing skall ske. Detta stämmer överens med vad som Hagald (1996) visar i sin studie. Det framkommer att 65% av undersökningsgruppen ansåg sig vara i behov av debriefing efter en traumatisk händelse.

Det förs en diskussion idagsläget där det framhävs i vissa studier att debriefing inte har någon verkan. Detta har skapat en konflikt mellan olika forskare och verksam sjukvårdspersonal (Michel et al, 2000; Thelander et al, 2000). Thelander et al. (2000) beskriver att alla inblandade debattörer är överens om att krisstöd till primära offer inte skall ske i form av debriefing utan som individbaserade insatser av psykologiskt utbildad personal. Micheal et al. (2000) menar att Thelanders artikel brister på tre olika områden. Det första är att Thelander kallar debriefing något annat än det som vanligtvis kallas debriefing i litteraturen. Det andra är att de kritiska studier som åberopas har allvarliga brister. Det tredje är att välgjorda studier som visar på gynnsamma effekter förbigås helt. I vårt resultat framkommer det att debriefing har god verkan på majoriteten hos deltagarna (Burns et al, 1993; Cudmore, 1996; Hagald, 1996; Levien et al, 1998; Steen, 1997).

”Staff perceived the benefits of debriefing to include improving practice, decreasing stress, offering mutual support for colleagues, reflecting on the incident and learning to cope with post-traumatic stress.” (Cudmore, 1996, s.192)

Det finns även studier som tyder på att sjukvårdpersonal har fortsatta symtom trots att de deltagit i debriefing (Macnab, 1999; Matthews, 1998).

”This cohort study suggest that CISD (Critical incident stress debriefing, förklaring av författarna) may not be effective at preventing psychological sequelae to a critical incident.” (Macnab, 1999, s.10)

Vi har fått fram i vårt resultat att debriefing har en bra effekt om det finns en kompetent debriefingledare, debriefing ska genomföras efter de kriterier som finns, möjlighet till debriefing ges och att personalen är villig att samarbeta. Vad kan ha gått fel i de studier där debriefing ej gav önskad effekt? Detta är en fråga för fortsatt forskning. Vilka ytterligare insatser behövs för dessa personer? Hur skall uppföljning ske till debriefing? Behöver alla ytterligare insatser eller finns det vissa individer som behöver mer insatser, i så fall vilka är dessa individer? Vilket ansvar har kollegor?

Debriefing är ett relativt nytt arbetsområde för sjuksköterskans profession och därmed ett ganska outforskat område. Detta visade sig vid litteratursökningen. Det finns mycket skrivet om debriefing som metod men inte om det våra frågeställningar sökte efter. Våra förslag till vidare studier inom området debriefing är att med empiriska kvalitativa studier undersöka upplevelserna av debriefing. Även vidare forskning om debriefingens effekter och påverkan på PTSD en längre tid efter en traumatisk händelse är ett annat intressant område.

Referenser

Andersson, B., Tedfeldt, E-L. & Larsson, G. (2000). Avlastningssamtal och debriefing. Lund: Studentlitteratur.

Arbetarskyddsstyrelsen (1999). Miljön på jobbet – kriser och krishantering. Solna: Katarina tryck AB.

Burns, C., & Harm, N.J. (1993). Emergency nurses´ perceptions of critical incidents and stress debriefing. Journal of emergency nursing, 19, (5), 431-436.

Cudmore, J. (1996). Do nurses perceive that there is a need for defusing and debriefing following the resuscitation of a patient in the accident and emergency department? Nursing in critical care, 1, (4), 188-193. 

Cullberg, J. (1992). Kris och utveckling. Stockholm: Natur och kultur

Dyregrov, A. (1992). Katastrof psykologi. Lund: Studentlitteratur

Eriksson, K. (1992). Broar. Vasa: Oy Arkmedia AB

Hagald, E. (1996). IVA-personals syn på och behov av debriefing i nu befintlig debriefingorganisation. (FoU-rapport, nr 28). Boden: Vårdhögskolan.

Isaksson, L., & Ljungqvist, Å. (1997). Ambulanssjukvård. Stockholm: Liber.

Landstinget i Värmland. (1999). Omvårdnadspolicy för sjukvården i Värmland. Karlstad: Citytryck

Lane, P.S. (1994) Critical incident stress debriefing for health care workers. Omega, 28, (4), 301-315.

Levin, P.F., Beauchamp, H., & Terry Misner, S. (1998). Insights of nurses about assault in hospital-based emergency departments. Journal of Nursing Scholarship, 30, (29), 249-254.

Macnab, A.J., Russel, J.A., Lowe, J.P., & Gagnon, F. (1999). Critical incident stress intervention after loss of an air ambulance: two-year follow up. Prehospital and Disaster Medicine, 14, (1), 8-12.

Malmsten, C. L. (1992). Psykiska reaktioner vid olyckor och hotsituationer. Stockholm: Nordiska räddningsförlaget.

Matthews, L.R. (1998). Effect of staff debriefing on posttraumatic stress symptoms after assaults by community housing residents. Psychiatric services, 49, (2), 207-212.

Michel, P-O., Larsson, G., & Lundin, T. (2000). Ryktet om debriefingens död är betydligt överdrivet. Läkartidningen, 97, (22), 2767-2768.

Polit,D.F., & Hungler, B.P. (1999). Nursing research principles and methods. Philadelphia: J.B. Lippincott company.

Robbins, I. (1999). The psychological impact of working in emergencies and the role of debriefing. Journal of Clinical Nursing, vol. 8, 263-268.

SFS 1977:1160 Arbetsmiljölagen. Svensk författningssamling. Stockholm:Liber.

SOSFS 1995:5 Kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och barnmorskor. Socialstyrelsens allmänna råd. Svensk författningssamling. Stockholm:Liber.

Sievertson, T. (1993). Debriefing – krisstöd. Örebro: Triotryck AB.

Steen, E., Steen, P.A., & Naess, A.C. (1997). Paramedics organizational culture and their care for relatives of cardiac arrest victims. Resuscitation, nr 34, 57-63.

Thelander, S., & Asplund, K. (2000). Debriefing – går det att bringa reda i röran? Läkartidningen, 97, (28-29), 3293.

Webster´s. (1993). New encyclopedic dictionary. New York: B.D.&L.

Weisaeth, L. & Mehlum, L. (1997). Människor, trauman och kriser. Borås: Centraltryckeriet

Bilaga I - Sammanställning av artiklar