(A/F) den 27 juni 2001
Bakgrund
Vid större olyckor ställs räddningstjänstpersonal och ambulanspersonal inför situationer som kräver agerande och bedömning utifrån katastrofmedicinska ställningstagande. Vid Diskoteksbranden i Göteborg 1998 ställdes räddningstjänstpersonal och ambulanspersonal inför en situation som i ordets egentliga mening kan kallas katastrof och där också vårdandet pågick under relativt lång tid. Syftet med den genomförda enkätstudien var att kartlägga ambulanspersonals erfarenheter från agerandet vid olyckan. Studien genomfördes 3-5 månader efter olyckan. Enkätens frågeområden berörde erfarenheter av; förberedelse, agerande, arbetssätt, prioritering, möte med drabbade, bearbetning efter olyckan, samarbete med olika räddningsstyrkor, organisation och ledning.

Resultat
Ambulanspersonalen beskriver arbetet som mycket krävande. Ibland var de ensamma med 15-20 skadade runt omkring sig. De flesta arbetade mycket självständigt och fick i stor omfattning ta egna beslut. De som enbart jobbade som ambulanssjukvårdare ansåg i högre grad att det var svårare att prioritera patienterna än de som hade kombinationstjänster (Räddningstjänst/ambulanssjukvård). Vidare ansåg fler av dem att de sjukvårdsinsatserna på skadeplats var otillräckliga. Många av dem ansåg också att de hade otillräckligt tid till de lätt skadade och oskadade. I det först skedet prioriterades minimala vårdåtgärder och snabb transport till sjukhus. Upp till sju skadade kunde transporteras i en enda ambulans.

De upplevde att ett från början totalt kaos efter en tids organiserande fick struktur. Detta innebar att när en tydlig arbetsfördelning var etablerad inom sjukvården på skadeplats upplevdes det att organisationen fungerade bra. De som tillhörde den lokala räddningstjänsten var mer nöjda med organisationen på skadeplats och samverkan, polis, sjukvård och räddningstjänst än de som ryckte ut från omkringliggande ambulansstationer.

De flesta beskriver arbetet som väldigt pressande. Stora krav från drabbade och deras anhöriga att ta hand om just dem. Många ur ambulanspersonalen fick ta emot hot och glåpord och några blev attackerade med knuffar och knytnävsslag. Ibland beroende av att lätt skadade snabbt ville ha en plats i ambulansen.

Resultatet visar att de flesta av ambulanspersonalen var nöjda med sina vårdinsatser under arbetet på skadeplats. Många vårdare beskrev att för att hantera situationen så går man in i yrkesrollen, ?jag är här för att göra ett jobb? och evaluerar insatsen i termer av att de ?gjorde det bästa man kunde?. De flesta beskriver också att det var en förmånen att få vara med, man är en erfarenhet rikare jämfört med kollegor som inte var med och som har en massa frågor och föreställningar om hur det var.

Slutsatser
Inledningsvis var det en stor skillnad mellan behov och tillgängliga resurser. Vårdarna fick arbeta utefter basala katastrofmedicinska principer vilket innebar hård prioritering av vilka skadade de skulle satsa på och hur lång vårdinsats som skulle läggas på varje skadad. Erfarenheterna från olyckan har påverkat många under lång tid efteråt. Synen av ungdomar på stan som är festklädda väckte lätt minnen till liv från den katastrofala natten då så många ungdomar dog i diskoteksbranden.

Peter Jonasson