Författare: Johan Persson
Handledare: Edith Andersson
Examinator: Maj-Britt Pålsson

SAMMANFATTNING:

Att arbeta inom ambulanssjukvård är förenat med viss risk för psykisk ohälsa såsom stress, utbrändhet eller posttraumatiskt stressyndrom. Resultat från nyligen gjorda studier visar även att ambulanspersonal tenderade att pensionera sig tidigare jämfört med annan sjukvårdspersonal, vilket ofta berodde på något problem med den psykiska hälsan. I denna studie undersöktes vad ambulanspersonal ansåg vara psykiskt påfrestande i arbetet och arbetsmiljön. Kopplat till detta undersöktes även vad personalen hade för stöd i de påfrestningarna och om det upplevdes tillräckligt. Betydelsen av kunskapen är att det först då går att utforma primära och sekundära åtgärder för att förebygga risker för psykisk ohälsa. Baserat på intervjuer från sju personer framkom att omhändertagande av svårt skadade eller sjuka barn och anhöriga var psykiskt påfrestande, speciellt i samband med dödsfall. I arbetsmiljön utmärkte sig en klar tendens till oro inför framtidens omorganisation och påfrestningar som hot eller våld. Det viktigaste stödet var kollegan och önskat stöd var mer utbildning av olika slag. Stressreducerande åtgärder kan vara installation av satellitnavigeringsutrustning i ambulanserna eller att utbilda ambulanspersonal till handledare.

NYCKELORD:

Ambulanspersonal, Ambulanssjukvård, Psykiska påfrestningar, Stress, Stöd

ABSTRACT:

Working in prehospital emergency care entails risks for mental disorders like stress, burnout or posttraumatic stress disorder. Results from recently made studies also show that ambulance personnel tend to retire far earlier than other groups of health service workers, often due to problems related to psychological health. This study analyses what ambulance personnel consider to be psychologically distressing in their line of work and work environment, what kind of support the staff has in various situations and if it suffices. This study is significant when it comes to developing primary and secondary measures, aimed at preventing mental disorders. Based on interviews with seven persons, the study shows that taking care of seriously injured or sick children and relatives is psychologically distressing, specially in connection with death. Among members of the staff, there is a considerable anxiety at the prospect of the imminent reorganisation, various threats or violence. Colleagues constitute the most important source for support. Required additional support includes more education. Possible measures for reducing stress include installation of Global Positioning Systems in ambulances, and education of staff members into mentors.

KEY WORDS

Ambulance personnel, Prehospital emergency care, Psychological stress, Support

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BAKGRUND

 Ambulanssjukvård

 Hälsa och sjukvård

 Psykiska påfrestningar och dess konsekvenser

 Utbrändhet

 Försvar

SYFTE

METOD

 Undersökningsgrupp

 Urvalskriterier

 Intervjuer och genomförande

 Analys

 Etiska aspekter

RESULTAT

 Psykiska påfrestningar i arbetet

     Situationer med barn involverade

     Omhändertagande av anhöriga

     Osäkerhet, otillräcklighet och för lite kunskap

     Kontakt med larmorganisationen

 Psykiska påfrestningar i arbetsmiljön

     Oro för framtiden

     Arbetstider och dess förläggning

     Massmedia

 Stöd

     Befintligt stöd

     Önskat stöd 

DISKUSSION

 Metoddiskussion

 Resultatdiskussion

     Psykiska påfrestningar i arbetet och arbetsmiljön

     Stöd i arbetslivet

     Möjliga framtida åtgärder 

REFERENSER

BAKGRUND

Räddningspersonals psykiska reaktioner vid katastrofer är relativt väl dokumenterat (Eriksson, 1997; Larsson, 1988; Lundin, 1997; Malmsten, 1992) men det är av vikt att känna till att även vardagliga akutsituationer, ”icke katastrofer”, innebär en psykisk stress och att detta kan ge vissa konsekvenser (Rodgers, 1998a; Smith, 1993). Relaterat till ambulanspersonalens arbetsuppgifter och arbetsförhållande finns det risker att drabbas av psykisk ohälsa. Den mentala hälsan är inte bara av betydelse för individen själv utan även för vården de ger till patienterna (Grevin, 1996) och enligt arbetsmiljölagen (SFS 1977:1160) är det arbetsgivaren som ansvarar för den psykosociala arbetsmiljön och att förebygga ohälsa. För att kunna ta tillvara den mänskliga resursen på bästa sätt och kunna vidta primära, och sekundära, preventionsåtgärder (Cullberg, 1993; Haglund & Svanström, 1995) för att förhindra bl.a. utbrändhet och posttraumatiskt stressyndrom är det därför väl motiverat att undersöka vad ambulanspersonal anser vara psykiskt påfrestande i deras arbete och arbetsmiljö och vilket stöd de anser att de har och behöver.

Ambulanssjukvård

Under de senaste två decennierna har ambulanssjukvården genomgått en avsevärd utveckling, från att huvudsakligen varit en transportorganisation inriktad på att hämta och transportera patienter till att bli en kombination av sjuktransport och specialiserad hälso- och sjukvård, det vill säga ambulanssjukvård (Socialstyrelsens [SoS] rapport 1990:10, SOSFS 1990:14). Ambulanssjukvården har blivit allt viktigare och fått en mer självklar roll i vårdkedjan och är idag en mobil akutmottagning (SoS rapport 1990:10; SoS 1998). Andelen sjuksköterskor inom ambulansverksamheten har ökat och kommer att fortsätta öka (Suserud, 1998) då det har genomförts en ändring av kompetensnivån vid nyanställning av ambulanspersonal. Fler avancerade medicinska bedömnings-, undersöknings- och behandlingsmetoder har införts i ambulanssjukvården under de senare åren, vilket ställer större krav på grundkompetensen. Socialstyrelsen finner därför det lämpligt att införa sjuksköterskekompetens (SoS 1998; SOSFS 1997:18) men oavsett bakgrund och kompetensnivå finns krav på förmåga att snabbt bedöma patientens somatiska och psykiska status, omhänderta och behandla patienter och vidta vissa åtgärder såväl vid enkla som livshotande skador och sjukdomar. Det ingår även att kunna assistera vid förlossning (SOSFS 1990:14; SOSFS 1997:18). Ambulanssjukvården möter patienter i alla åldrar med ett brett medicinskt spektrum samt under varierande omständigheter och ibland ogynnsamma förhållande, t ex i transportmedel under färd (SoS rapport 1990:10; SOSFS 1990:14; SOSFS 1997:18; SoS, 1998). I arbetet behövs kunskap om symtom och patologi vid akuta skador, somatiska och psykiska förändringar samt behandlingsmetoder (SOSFS 1997:18). I yrket ställs därtill krav på;

-  kunskaper i att framföra uttryckningsfordon på ett tillfredsställande och säkert sätt för besättning, patient och medtrafikanter

-  god fysik för att kunna överflytta patient till bår och lyfta och förflytta båren på ett säkerställande sätt

-  kunskaper inom kommunikation och samband

-  samverkan med andra hjälporgan, t ex larmorganisationen, polis och räddningstjänst

(SoS rapport 1990:10; SOSFS 1990:14; SOSFS 1997:18; SoS, 1998).

Hälsa och sjukvård

Hälso- och sjukvårdslagen anger målet för all hälso- och sjukvård, i vilken ambulanssjukvården ingår, i såväl offentlig som privat sjukvård. Målet är en god hälsa och en vård på lika villkor för alla. Kraven på en god vård innebär bl. a att den särskilt ska vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vård och behandling (SFS 1982:763). Den mentala hälsan hos personalen har stor betydelse för vården de ger till patienten (Grevin, 1996). En amerikansk studie (Hammer, Mathews, Lyons & Johnson, 1986) konstaterade att hos ambulanspersonal som uppvisade symtom på yrkesrelaterad stress försämrades arbetsprestationen genom felaktigt ställda diagnoser, patienternas besvär togs inte på allvar och de tenderade även att överföra sina negativa attityder till patienterna. Relaterat till personalens färdigheter gavs bristfällig vård (Hammer, Mathews, Lyons & Johnson, 1986). Förekomst av posttraumatiskt stressyndrom blev ett hinder att göra snabba bedömningar i yrket (Grevin, 1996). Posttraumatiskt stressyndrom, som är en diagnos, är en följd av starka psykiska påfrestningar, dvs. en för individen upplevd ökad stressbelastning (American Psychiatric Association [APA], 1995; Weisaeth & Mehlum, 1997). Psykiska påfrestningar som kan leda till posttraumatiskt stressyndrom kan vara att se någon svårt skadad eller död (APA, 1995; Grevin, 1996).

Psykiska påfrestningar och dess konsekvenser

När kroppen utsätts för en fysiologisk påfrestning där krav och förväntningar överstiger individens resurser uppstår negativ (eller psykisk) stress som hotar den mentala hälsan (Cullberg, 1993; Statistiska centralbyrån [SCB], 1997; Weisaeth & Mehlum, 1997). En stressbelastning kan vara vad som helst (Weisaeth & Mehlum, 1997), och vad som upplevs psykiskt påfrestande är individuellt (Lundin, 1992; Smith, 1993; Tamm, 1991; Weisaeth & Mehlum, 1997). Utvecklingen för individen efter en psykisk påfrestning är beroende av påfrestningens styrka, graden av hot, hur den tolkas och den individuella motståndskraften. Individen kan tolka situationen som irrelevant, gynnsam, positiv eller stressfylld. Tolkas den som stressfylld börjar personen genast att försöka bemästra den (Lazarus & Folkman, 1984). Tidigare erfarenheter av liknande upplevelser kan lindra stressen därför att det finns möjlighet för individen att förutspå konsekvenserna (Weisaeth & Mehlum, 1997). Påfrestningar av allvarligare slag, som betecknas psykiskt trauma, kan ge psykisk kris (Cullberg, 1993) akut- eller posttraumatiskt stressyndrom (APA, 1995; Weisaeth & Mehlum, 1997). Att ha ett arbete med en hög anspänning där det ställs höga krav och där individen saknar möjlighet att påverka jobbet eller arbetsuppgifterna kan också ge negativ stress (Cullberg, 1993; SCB, 1997) men det kan även orsakas av en upplevelse av att inte ha något stöd från chefer eller kollegor, att inte kunna använda sina kunskaper eller utbildning eller att arbetstakten är för hög (SCB, 1997).

Utbrändhet

Utbrändhet, som är en reaktion på en ständig eller orimlig stress (Ottosson, 1995; Smith, 1993), kan beskrivas som en ”förlust av engagemang, arbetsglädje och målinriktning” (Egidius, 1997, s. 525) eller ”en reaktion på kronisk emotionell påfrestning genom egna och andras krav på empati och uthållighet” (Ottosson, 1995, s. 545). I riskzonen för att drabbas av utbrändhet finns personer som har arbetssituationer där det ingår att ta hand om medmänniskor med psykologiska, sociala eller fysiska problem i kombination med negativ stress. Under dessa former är risken stor att utveckla en negativ attityd till arbetet och arbetskolleger samt en bristande empati för patienterna (Egidius, 1997; Maslach, 1998). Inom ambulanssjukvården kan utbrändhet ses som en följd av en kronisk utsatthet för mänsklig tragedi, prestationskrav i ovissa miljöer och vetskap om att allmänheten kallar på ambulans i situationer där det inte behövs (Mitchell, 1984). Grigsby & McKnew (1988) kom fram till att ambulanspersonal hade den högsta nivån på utbrändhet bland hälso- och sjukvårdspersonal i USA. Detta berodde bland annat på att personalen upplevde arbetsmiljön som otrevlig, att psykiska hot förekom i arbetet och att problem med kollegor fanns. I Sverige är personal inom hälso- och sjukvården bland de som är mest utsatta för våld eller hot om våld i arbetet (SCB, 1997) och en svensk undersökning av ambulanspersonal visade att 41% (n= 875) drabbats av våld, hot eller trakasserier under det senaste året (Hedlin & Petersson, 1998).

Försvar

Till sin hjälp att bemästra eller anpassa sig för situationer som upplevs som psykiskt stressiga eller hotfulla besitter människan olika förmågor såsom försvarsmekanismer (Cullberg, 1993; Smith, 1993; Tamm, 1991; Weisaeth & Mehlum, 1997) och copingstrategier (Lazarus & Folkman, 1984; Smith; 1993; Tamm, 1991). Palmer (1983) identifierade sex olika strategier som ambulanspersonal använde sig av som hjälp för att klara av att arbeta inom den prehospitala akutsjukvården;educational desensitization, use of humour, language alternation, scientific fragmentation and escape into work och rationalization. Rosenberg (1991) ser den speciella humorn som används i yrket som den viktigaste copingstrategin då humor avleder stress och känslomässig påverkan från arbetet. Ett socialt stöd av kollegor, familj eller vänner är en annan hjälp (Beaton, 1997; Smith, 1993). Beaton (1997) menar att ambulanspersonal som inte har så mycket socialt stöd och/eller mycket konflikter, i synnerhet på arbetsplatsen, riskerar att förvärra sin hälsa. Andra professionella möjligheter till psykologisk bearbetning och utveckling för personal används mestadels inom psykiatrin genom kontinuerlig utbildning och/eller psykosocial handledning. Detta är bl. a till för att utveckla och öka förståelsen för individens egna resurser och möjligheter (Cullberg, 1993; Egidius, 1997; Selander U-B & Selander S, 1989) såsom förhållningssätt, reaktionsmönster och värderingar (Egidius, 1997).

Ambulanssjukvården är ett arbete där företrädarna ofta ställs inför situationer som ställer höga krav på kreativitet, kompetens och samarbete (SoS, 1998; SOSFS 1990:14; SOSFS 1997:18). Precis som när vältränad person måste fortsätta träna, underhållsträna, för att bibehålla sin styrka och kondition, borde kanske ambulanspersonal även vidmakthålla en "psykologisk kondition" för att kunna klara av psykiskt påfrestande situationer i arbetet, med målet att förhindra utbrändhet och posttraumatiskt stressyndrom och därmed kunna omhänderta patienter enligt hälso- och sjukvårdslagens krav på god vård. För att kunna införa professionella möjligheter till psykologisk utveckling som ex. psykosocial handledning eller annan stresshantering i organisationen behövs först identifieras vad som är psykiska påfrestningar i arbetet under svenska förhållanden. Studier om ambulanspersonals arbetsmiljö är sällsynta (Hedlin & Petersson, 1998) men två som nyligen är gjorda i England visar att ambulanspersonal tenderar att pensionera sig långt tidigare jämfört med annan sjukvårdspersonal (Rodgers, 1998a) och att det bör uppmärksammas att upptäcka och hantera stressrelaterade problem då orsakerna till tidig pensionering i hög grad var problem med den psykiska hälsan. (Rodgers, 1998b).

SYFTE

Syftet med studien var att undersöka vad ambulanspersonal upplevde som psykiskt påfrestande i arbetet och arbetsmiljön, samt undersöka vilket stöd de hade från omgivningen och vilket stöd de hade behov av.

METOD

Undersökningsgrupp

Studien bestod av intervjuer med sju personer utvalda från en ambulansstation inom Ambulanssjukvården Region Skåne. Samtliga informanter var män i åldern 31-49 år med yrkeserfarenhet inom ambulanssjukvård mellan 12-29 år. Alla informanter hade undersköterskekompetens. Utöver det hade tre personer 7 veckors ambulansförarkurs och 20 veckors utbildning i ambulanssjukvård, varav en person även var vidareutbildad sjuksköterska. Var 3:e anställd av totalt 21 anställda valdes ut systematiskt (Polit & Hungler, 1995) från en personallista rangordnad efter tjänstgöringsnummer.

Urvalskriterier

Inkluderingskriterier var fast anställning med minst två års arbetserfarenhet inom ambulansverksamhet. Långvarigt sjukskrivna eller tjänstlediga exkluderades liksom poolanställda och stationschef.

Intervjuer och genomförande

Första kontakten togs med stationschefen för medgivande att få genomföra studien, för uppgifter om antalet anställda, samt för hjälp med personallista för urval. All personal fick allmän information om studien och informanterna fick en skriftlig information om att deltagandet var frivilligt. Datum och plats för intervjuerna planerades i samråd med intervjudeltagarna och genomfördes vid ett tillfälle under arbetstid på ambulansstationen. Intervjuerna som varade utan avbrott mellan 20-45 minuter, spelades in på band och transkriberades. Semistrukturerade intervjuer (Polit & Hungler, 1995) genomfördes med stöd från en frågemanual. Följande frågor ställdes utifrån studiens syfte: Vad är psykiskt påfrestande i ditt arbete? Finns det psykiska påfrestningar i arbetsmiljön? Vilket stöd känner Du att Du har idag/ kan Du känna att Du har behov av? Följdfrågor till dessa användes för att få uttömmande svar.

Analys

Resultatet analyserades med hjälp av en innehållsanalys som består av tre faser (Polit & Hungler, 1995). I fas ett, den bekantgörande fasen, lästes texterna upprepade gånger för att få en uppfattning om helhet och en känsla av vad materialet handlade om. Tre gemensamma huvudteman som framträdde var Psykiska påfrestningar i arbetet, Psykiska påfrestningar i arbetsmiljön och Stöd.

I fas två analyserades innehållet och analysen riktades mot eventuella skillnader och likheter, negativa som positiva. En sökning efter meningsbärande enheter skedde, dvs. att avseende på beskrivningar kom enheterna att kategoriseras efter teman, fraser eller begrepp. Efter ytterligare läsning framkom att psykiska påfrestningar omfattade möten med barn, dödsfall och anhöriga, vilket gav känslor av osäkerhet och otillräcklighet. Även bristande kunskap, ofullständig information från larmorganisationen och omorganisation kunde innebära påfrestningar. Under temat Stöd framträdde kollega/kollegor, utbildning och önskat stöd.

I tredje och sista fasen fångades det centrala i beskrivningarna och omformades till en ny förståelse, dels för att senare kunna dra eventuella slutsatser och dels för att presentera materialet på ett lättförståeligt sätt. I temat Psykiska påfrestningar i arbetet sågs nu Situationer med barn involverade, Omhändertagande av anhöriga, Osäkerhet, otillräcklighet och för lite kunskap samt Kontakt med  larmorganisationen. Under Psykiska påfrestningar i arbetsmiljön kategoriserades Oro för framtiden då det var det som var påfrestande med omorganisation, Arbetstider och dess förläggning samt Massmedia. I det sista temat Stöd tematiserades Befintligt och Önskat stöd. För att styrka resultatet redovisas citat ur intervjuerna.

Etiska aspekter

För att ej kunna härleda individer som nämndes under intervjuerna har dessa blivit avidentifierade. Vissa citat utelämnades av samma skäl och således namngavs inte heller orter och/eller landsting. Resultatet har bearbetats på det viset att beskrivningar som möjliggjort härledning till enskilda individer beskurits (Medicinska forskningsrådet [MFR], 1996).

RESULTAT

Psykiska påfrestningar i arbetet

På frågan Vad är psykiskt påfrestande i ditt arbete? förklarade några att det skiljde väldigt mycket från fall till fall och poängterade att det berodde på situationen som sådan. Frågorna upplevdes därför något svåra att svara på.

”Det kan vara allting ibland runtom. Sedan kan det vara mycket med ens eget sinnelag, vad jag tycker är jobbigt den dagen.”

”Det är olika situationer --- Jag säger att det kan vara, det är inte alltid, beror på situationen som sådan.”

En annan tyckte ”…det är svårt att prata så här. Det går ju inte att ta på, känslor och sånt.”

Situationer med barn involverade

Övervägande delen av informanterna ansåg att det som var mest psykiskt påfrestande var situationer där barn var inblandade. Att ta hand om svårt skadade eller sjuka barn eller medverka på trafikolyckor där barn fanns bland de drabbade, antingen direkt (när barn skadades eller dog) eller indirekt (när föräldrar omkom). Plötslig spädbarnsdöd var en dödsorsak som nämndes flera gånger som psykiskt påfrestande.

”När någonting är jobbigt. Och det är när barn är inblandade tycker jag.”

”…barn är ju alltid, det tar ju en lite hårdare om de kommer till skada eller avlider.”

”Det kan man nästan säga att ju yngre patienten blir ju jobbigare blir det ju.”

Det var påfrestande med barn för att ”De är så hjälplösa…” och för att de har hela livet framför sig ”Men är det då barn som aldrig fått en chans att leva då tycker man det är jobbigt. Det är det ju, faktiskt.” Flera ansåg att det var svårare att vårda barn jämfört med vuxna beroende på att ”…man inte har samma tecken som på vuxna”, det upplevdes svårare att bedöma och övervaka vitala funktioner såsom andning, puls och blodtryck och utföra specifika omvårdnadsåtgärder som att exempelvis administrera perifer venkateter. Det kunde ibland även vara svårt att göra rätt bedömning och åtgärder på små barn beroende på att dessa inte kunde förklara var de hade ont men detta kunde också förklaras av att barn var en kategori som var en liten del av patientklientelet och därför inte gav någon vana hos personalen.

”Barn är svårare att handskas med helt enkelt. Man är väl mer ovan.”

”De kan säga att de har ont i magen men det behöver ju inte vara något med magen, det kan vara oro, ja, det är svårt att få ett bra grepp om dem. Det är inte så ofta man träffar på dem heller.”

De som uttryckte sin oro över situationer med svårt sjuka eller skadade barn kände sig något säkrare i rollen som vårdare sedan de själva blivit förälder, men något som förändrats var då istället att paralleller till egna barn drogs, speciellt om patienten var i samma ålder som deras egna barn. Detta kommenterades som ”…eftersom jag själv har barn därhemma så tänker man på om man skulle förlora dem eller så…och om man tänkt om det var mina barn i den situationen då blir man ju ledsen, klart…” Någon menade också att ”…man får ju aldrig misslyckas med folk men du får ju inte misslyckas med en unge på något vis.”

Omhändertagande av anhöriga

Även här var informanterna väldigt samstämmiga, de flesta tyckte att det var påfrestande att ta hand om anhöriga vid dödsfall och i synnerhet föräldrar till barn som avlidit. ”…om man säger någon som gått bort det kan vara psykiskt påfrestande att ta hand om dem. Nu tänker jag anhöriga till småbarn och så. Det är väl det mest påfrestande.”

Anhöriga som uppträder hysteriskt i akuta situationer gav en ökad stressbelastning då det blev att ta hand om både patient och anhörig och det kunde bli svårt att fokusera på patienten även om man alltid arbetar tillsammans med en kollega. ”Det är ju framförallt vid stillestånden. Vid olyckor och så får man ju försöka ha andra till att hjälpa.” En informant kunde även tänka sig att kalla ut fler resurser om situationen krävde det men just i de akuta situationerna upplevdes det som en brist att inte alltid kunna vara behjälplig för anhöriga och ge det stöd de behövde. Ofta så brukade detta lösa sig då anhöriga följde med till akutmottagningen och det fanns tid över för anhöriga då patienten tagits om hand av akutmottagningens personal. Vid vissa tillfällen vid dödsfall lämnade någon ut telefonnumret till ambulansstationen om det fanns ett behov hos anhöriga till mer kontakt.

Dödsfall väckte inte alltid starka reaktioner hos vårdarna. Någon person menade att han hade lärt sig att bara finnas tillhands och att det berodde på situationen som sådan.

”En 86-årig kvinna som gick bort och mannen var där. De hade varit gifta länge. Vi var där tills dottern kom. Satt hos honom och pratade, vi var ju hans stöd då ju. Hon satt och var död i soffan och han satt och höll handen på henne. Det är inte någon belastning för mig, tvärtom man ger ju då att vi är där, att vi är medmänniska det behöver inte vara…man får inte konstra till det utan rätt upp och ner är man sig själv.”

En annat fenomen som ambulanspersonalen upplevt var att anhöriga kunde bli något aggressiva åtminstone i två specifika situationer. En situation var när anhöriga tyckte att framkörningstiden inte var tillräckligt snabb och en annan om personalen bedömde att deras hjälpmedel och kunskaper inte gav någon förbättring av patientens tillstånd.”…och vi kommer och de hoppas ju att kommer vi bara så ibland så pangbom så ska de vara friska igen men så är det inte alltid. Och vissa gånger kan man ju inte göra något och då kan det bli lite aggression mot en. Det är säkert inget ont från deras sida så mot oss men det kan man känna lite jobbigt så”, eller i situationer med dödsfall i hemmet ”Många tror ju att kommer ambulansen så blir allt bra, ju --- men, jag har aldrig blivit hotad eller så av anhöriga…men man känner det ändå lite så ibland..”

En informant tyckte inte det fanns något negativt i kontakten med anhöriga, en annan hade tagit lärdom av anhörigas reaktion vid dödsfall.

” …det har ju lärt mig väldigt mycket. Det är ju det att jag aldrig går och lägger mig och är sur på någon. Man vill ju eftersträva det, sen kan man inte fullt ut kanske göra det men att alltid ha sagt förlåt innan man gått och lagt sig, det har jag nog fått från mitt jobb. Det är ju lite jobbigt att höra, det var inte så länge sedan vi var ute på ett fall och frun sa då att vi var sura på varandra när vi gick och lade oss, att vi inte sa förlåt.”

Osäkerhet, otillräcklighet och för lite kunskap

Svårigheten som upplevdes med att ta hand om föräldrar till nyss avlidna barn kunde bero på känslan av att inte räcka till och att vara osäker i mötet, dvs. att inte veta hur vårdaren skall bete sig även om det kunde anses att det räcker att bara finnas tillhands, att vara medmänniska. Osäkerheten fanns också i kontakten med svårt skadade eller sjuka barn som inte kunde förklara var de hade ont.

”…tid har vi oftast men man känner att man inte räcker till---man vet inte riktigt hur man skall göra, men oftast är det bara att man är där att man finns ju.”

Känslan av att inte räcka till framkallade negativa reaktioner och omfattade situationer när de inte kunde ge adekvat smärtlindring till patienter som skrek av smärta. Faktorer som spelade in var att läkemedlet som användes för ändamålet inte alltid hade effekt eller inte fick användas p.g.a. de riktlinjer som fanns. För lite kunskap och utbildning gav också en känsla av otillräcklighet exempelvis i situationer med människor som var självmordsbenägna eller psykiskt sjuka. En påfrestning kunde även vara att inte få ge läkemedel för att den formella kompetensen var för låg, exempelvis att administrera andra läkemedel för lindring av smärta. Någon hade upplevt kollegors bristande kunskaper som påfrestande och därigenom menade att patienterna skulle kunna tas om hand på ett bättre sätt om kompetensen höjdes.

”…när man hör att de har ont och skriker och såhär…”

”…vi har ju Entonoxen när det går att sätta in Entonox det är ju inte på alla grejer vi kan använda det. Och det är inte alla grejer det hjälper.”

”…det kan vara problem med att man tycker att arbetskollegorna inte gör tillräckligt vad de ska --- det är väl egentligen inte många som bedrövar mig men man upplever det många gånger ändå att det är så att patienterna skulle kunna tas om hand på ett mer optimalt sätt.”

”Vad jag kan känna ibland är att man inte räcker till riktigt, att man inte har tillräcklig kunskapsnivå och tillräckligt vad man får göra. Det är nog det jag kan känna mest frustrerande. Vissa saker som man vet att detta…jag vet vad de kommer att göra när jag kommer fram till akuten och ändå kan jag inte hjälpa människan ifråga mer.”

Några informanter ansåg att våld eller hot om våld under en arbetsinsats var psykiskt påfrestande. De noterade en ökning av detta jämfört med när de började arbeta inom ambulanssjukvården. De visste aldrig när våld kunde inträffa eller hur de skulle försvara sig om inte polis fanns på plats. Hotbilden innefattade även smittorisk vid infektionssjukdomar.

”…så man har ju det här inte direkt riktade våldet men man vet att vad som helst kan hända när som helst egentligen. Klart det är en påfrestning.”

”…när man blir utsatt för våld eller hot, det är en sorts psykisk påfrestning, tycker jag.”

”Du har ändå ett hot om HIV, hepatit och allt vad det heter. Det är ju också ett hot som man får tänka på.”

Kontakt med larmorganisationen

I kontakten med SOS kunde det uppstå hög stressbelastning även om de flesta var överens om att det sällan inträffade. Det kunde vara stressande när SOS kontaktade dem under färd när patienten var väldigt dålig eller om tillståndet försämrats, speciellt om adressbeskrivningen inte var fullständig. Just att vara osäker på var patienten skulle hämtas eller när de fått fel adress beskrevs av flera som frustrerande, även om det enligt informanterna inträffade väldigt sällan, men även att SOS sökte kontakt upprepade gånger med ambulans under färd ut till hämtplats. Ett exempel av en sådan stressad arbetssituation beskrevs ”…kan ta upp ett fall vi hade, plötslig spädbarnsdöd, så SOS frågade oss hela tiden var vi var någonstans på vägen och det ger ju en viss påfrestning att ha dem i örat i bilen hela tiden…” Det kunde även uppstå stress hos personalen om uppgifter om larmorsak eller patientens tillstånd var ofullständiga men det var ingenting som SOS skulle belastas för utan uppringaren som gav bristfälliga uppgifter. En tyckte att det värsta i arbetet var att inte hitta till sjukhuset om de blivit beordrade till ett annat distrikt. En informant sa att själva väntan på larm kunde vara påfrestande.

”…jag tycker vi har en bra kontakt med dem och är det något problem man tycker är fel så brukar vi lösa det tillsammans.”

”…att man inte fått fullständiga uppgifter, men det kanske inte är SOS fel, utan har de inte fått reda på någonting kan de inte säga någonting heller, ju. Men, kan ju vara jobbigt ibland om man fått en dålig vägbeskrivning t.ex. om man vet att det kanske är lite bråttom också, man kör ut och inte hittar. Sedan om det ligger på SOS eller på uppringaren som inte har lämnat uppgifterna det är ju, det blir ju SOS som får det...”

”Det är alltså psykiskt jobbigt, det är det värsta jag vet i mitt jobb--- att vara osäker på vilket som är närmaste vägen till sjukhuset. Eller att inte hitta dit överhuvudtaget.”

”Man vet ju aldrig, från det du börjar tills du slutar så vet man inte när det händer, vad som händer. I och för sig på samma gång som det är psykiskt påfrestande så är det lite grand det som är tjusningen med det.”

Psykiska påfrestningar i arbetsmiljön

Oro för framtiden

Det fanns en uttalad oroskänsla hos de flesta av informanterna. Många kände oro för framtiden både individuellt och för organisationstillhörighet då upphandlingen om kommande arbetsgivare inte var klar. Om en ny arbetsgivare skulle ta över var personalen inte säkra på att få behålla arbetet.

”…det är alltid oroligt innan man sett hur det fungerar så att säga menar vi vet ju inte vilken arbetsgivare vi ska ha…”

”det är ju först och främst kommer man att ha ett arbete kvar och…det är väl den stora biten, sedan det här med ovissheten, vad som kommer att hända…både med min anställning och arbetskamrater och hur familjen kommer att reagera om man inte har ett arbete…”

”Där finns ju mycket. Där är ju allt, det är ju oro för framtiden och överhuvudtaget det är ju det största. Vad blir det av oss?”

Upplevelsen av den information som givits om framtiden var delad, dels att ledningen i den nuvarande organisationen inte hade givit klara besked och dels att personalen inte kunde kräva mer då de fått all information som fanns tillgänglig.

”Sedan då att man inte får riktigt klara besked.”

”Jo, så all omorganisation är ju jobbigt. Men samtidigt har ju vår arbetsgivare hela tiden hållit oss informerade --- vi har ju fått reda på vad de vet så att man kan inte begära mer, ju.”

”Jag efterlyser klara besked…”

”…man får ta en dag i sänder för ingen vet ju någonting. De kan ju inte svara på det heller nu som vi tar vår chef, NN vet ju inte mycket.”

I samband med omorganisationen hade flera uppfattat rykten som florerat vilket givit upphov till oro och osäkerhet, exempelvis att vissa delegeringar på läkemedel skulle reduceras. ”Det har ju varit lite historier om det att ambulanssjukvårdarna i X län inte haft så mycket delegeringar och då har det varit tal om att de skulle reducera våra delegeringar för att komma i nivå.” Någon upplevde det som om att ingen i ledande position tog deras parti.

Arbetstider och dess förläggning

Arbetstiderna och dess förläggning upplevdes positivt och ansågs vara en betydande trivselfaktor i arbetet. ”…jag kan inte tänka mig sju till fyra, det hade jag tyckt var mer stressande. Att aldrig ha de här lediga dagarna mitt i veckan och sedan är det sin tjusning att jobba mitt i veckan.” Några tyckte dock att nattjänstgöring ibland var tufft, speciellt andra natten efter effektiv natt eller journatt om arbetsbelastningen hade varit hög första natten och sömnbehovet inte var tillgodosett. Psykiska påfrestningar stod i relation till tröttheten, det kunde vara svårt att ta till sig patientens problem om det inte var akuta fall, och transporter eller överflyttningar som lika gärna kunde väntat till dagen efter kändes meningslösa.

”Så att det är ju en fysiskt jobbigare situation nu och givetvis blir det ju en psykisk också i slutändan för att man är tröttare.”

”Ja det känns meningslöst när man är trött --- Överflyttningen skall gå på dagtid när man har mer resurser.”

”Vad jag tycker är mest jobbigt det är det här med att man hinner att typ journätterna, man hinner gå och lägga sig emellan --- och har man gjort så en tre fyra gånger så gör det ont i kroppen till sist --- plus att man blir det här avskärmade, att man orkar inte ta till sig patienterna så som man skulle önska…”

Massmedia

Frustration kunde ibland kännas när massmedias beskrivning av det inträffade inte var korrekt och en informant satte sig in i den drabbades situation när han hörde eller läste en felaktig eller bristfällig beskrivning, ”…om han eller hon läser det. Hur de reagerar…patienten klarade sig fick inga livshotande skador. Nej det kanske inte är livshotande men han kanske är dömd till ett liv i rullstol.” Vid några tillfällen hade personalen kontaktat massmedia för att korrigera uppgifter. En informant uttalade ”Det man känner det man kan undra varför de skall rota i allting, i andras olycka. Det är väl det man blir lite irriterad på. De tar ju kort på lemlästade…”

De allra flesta upplevde oftast inte några psykiska påfrestningar i kontakten med massmedia förutom då journalister blev för närgångna vid en arbetsinsats. En informant tyckte det var negativt då massmedia spred en felaktig bild av undersköterskor inom ambulanssjukvården på det viset att han kände sig mindre värd. ”…hela tiden så är det i TV, tidningar hur dåligt utbildade, hur dåligt det är och vara undersköterska i ambulansen…men det är det ju inte. Det är mycket liten procent som syrran gör så väldigt mycket mer än oss som undersköterskor…och det menar jag kommer hela tiden genom TV, radio, tidningar.”

Stöd

Befintligt stöd

De arbetade alltid i team två och två, och kollegan beskrevs som en viktig person när det gällde stöd. ”Det viktigaste stödet har man ju från sin kollega…” Det var kollegan som intervjupersonerna vände sig till i första hand vilket föll sig naturligt då de delade upplevelser och intryck från situationer med sjukdomsfall eller på olycksplatser. Alla sju kände att de hade ett bra stöd av sin kollega och att de kunde tala om och diskutera i princip allting. En person påtalade att om kemin dem emellan i teamet inte fungerade skulle stationschefen få vetskap om detta. ”Man vill ju känna att man har ett visst stöd och att man kan stötta varandra i situationerna som kan uppkomma.”

Efter insatser med flera ambulanser inblandade, exempelvis en trafikolycka, var det ofta förekommande att personalen pratade av sig vid ”fikabordet”, även på natten. ”Om man pratar om det eller något annat, men just att man behöver varva ner.” och ”Man vågar visa känslor för kompisar för, när vi sitter här och snackar efteråt på stationen.”

En sak som poängterades var vikten av att kollegorna och ledningen hade kunskap om arbetet och arbetsmiljön. ”De vet ju själva vad det handlar om” och om vikten av god arbetsmiljö ”…vi har en bra miljö här på stationen här är ombonat, alltså på något vis lite hemmiljö --- då när man har haft de här tråkiga bitarna i och med att man har en fin gemenskap för övrigt så läker det ju på något vis i den gemenskapen. Jag tror det.”

Merparten var nöjda med stödet de fick från stationschefen eller från annan person med ledningsansvar. En person tyckte ett det inte var ett bra alternativ då han ansåg att han inte kände de personerna så väl.

”NN är en mycket bra chef man kan gå till NN med vad för problem som helst så NN är nog ett stort stöd för oss alla.”

”…är det något som man varit med om som man behöver prata om så tar man sin kollega och diskuterar igenom eller så diskuterar jag med NN eller MM. De lyssnar på mig, så att,  jag tycker man får det stödet man behöver.”

”Sedan får ju NN reda på det, om NN inte redan vet det. Då kommer NN och frågar så att man får många tillfällen att prata om det. Och det räcker för det mesta faktiskt.”

Ibland engagerade sig stationschefen även på natten då denne hade beredskap och blivit informerad via SOS att något hade inträffat. ”Och då har det hänt att, man har blivit lite förvånad och så sitter NN här och då har NN bryggt kaffe och ja, sånt där. Men sedan är det ju inte alltid att vi tycker det är jobbigt för att SOS tycker att, eller tror att vi tycker det är jobbigt om du förstår vad jag menar?”

Önskat stöd

Kopplat till psykiska påfrestningar som nämnts tidigare fanns ett behov av utbildning men det ansågs viktigt att personen som skulle hålla i utbildning var införstådd i hur ambulanssjukvården fungerade, t.ex. genom studiebesök. ”Så att den läraren har varit med ute och sett eller åkt med oss så att han får känna av miljön.” Det kunde vara mer utbildning om bemötandet av anhöriga vid dödsfall, av patienter med psykiatriska sjukdomar, depressioner eller självmordsbenägenhet eller mer praktik med barn. ”Det är ju en viktig bit menar även det behöver inte vara psykiatriska sjukdomar…det kan vara dödsfall, anhörig som gått bort, då ska man kunna bemöta dem rätt ju.” Utbildning kunde också gälla grundkompetensen och någon välkomnade fler sjuksköterskor i verksamheten och någon annan ville själv höja sin kompetens. ”…idag är jag helt villig att erkänna att utbildningen är…det är för lite utbildning, eller för låg nivå på utbildningen för att hantera läkemedel” och ”…jag vill ändå att man skall vara en syrra i varje bil. Det är ett bra team.”

När det gällde våld eller hot om våld föreslogs utbildning i hur man försvarar sig och skyddsmaterial. ”…det finns ju en enkel väst som skyddar mot knivstick t.ex.”

Ja, för jag tror det är viktigt att prata. Den dagen man stänger av alla känslor då ska man sluta med jobbet.”

En person medgav att det var viktigt att det skulle finnas någon professionell resurs, någon att vända sig till omgående om det skulle uppstå ett behov. En informant upplevde krisgrupper och dylikt av mindre värde då det ansågs för stort och tillgjort och att personer utan direkt inblandning i patientarbetet medverkade. ”…det är ju inte alla som har lätt för att öppna sig inför en stor grupp --- jag tycker det är konstigt då en polis som stått och dirigerat trafik, han har ju inte sett ok det kan vara psykiskt påfrestande för honom också va men, nej jag tycker det är bättre om man då kunde haft det i mindre grupper.” Två informanter sa bestämt att de ej ville ha inblandning av någon utomstående som präster eller psykologer, att kollegorna räckte då det var personer som de kände. ”Jag tror inte det ger mycket för oss att sitta och prata med en människa, typ kurator eller vad det nu är. De kan säkert hjälpa på många sätt men, som aldrig någonsin varit på en skadeplats eller rent sjukdomsfall…”

Ett önskat stöd från ledningen var att de skulle lyssna mer på personalen, exempelvis vid hög arbetsbelastning och ta hot om våld mer på allvar, och ge mer stöd vid interna konflikter. Ytterligare önskemål var att ledningen inför den nya organisationen skulle bilda sig en aktuell uppfattning om ambulanssjukvården, ”…det är önskvärt nu inför den nya organisationen att ledningen de har varit med ute att de vet vad ambulanssjukvården går ut på, tydligen vet inte alla vad det innebär” och att utvecklingen inte skulle bromsas för målgruppens f.d. län ”Jag hoppas nu att den nya organisationen inte lägger sig på latsidan och att vi ska behöva invänta X läns bristande ambulanssjukvård. Att de kommer upp i samma nivå som vi haft i Y län, att vi får fortsätta utvecklas och de får lägga på en rem och haka på istället.” Annat som kunde räknas till stöd gällde bättre övervakningsutrustning i ambulanserna.

DISKUSSION

Syftet med studien var att undersöka vad som upplevdes som psykiskt påfrestande inom ambulanssjukvården, vilket stöd som fanns för personalen från omgivningen och vilket stöd de hade behov av. Psykiskt påfrestande situationer i arbetet och yrkesrelaterade traumatiska händelser är oundvikliga för yrkeskategorierna inom ambulanssjukvården då personalen kallas till exempelvis en olycksplats, lägenhet eller skolgård där personskador, livshotande sjukdomstillstånd eller annat mänskligt lidande inträffat eller finns risk för att inträffa (jmf. Lundin, 1992). Resultatet i denna studie visade att intervjupersonerna upplevde psykiska påfrestningar, kopplat till patienter och dess anhöriga, men att det även fanns i deras arbetsmiljö. I dessa situationer fanns ett behov av stöd och då främst från sin arbetskamrat i teamet och stöd i form av kunskap.

Metoddiskussion

Intervjupersonerna valdes ut systematiskt utan påverkan av författaren vilket anses som en styrka då det ger en tillförlitlighet. En svaghet med metoden är att urvalet kanske inte blir representativt för populationen. Alla personer som valdes ut var män med en gedigen yrkeserfarenhet. I och med detta hade det varit intressant att se om kvinnlig ambulanspersonal och/eller anställda med mindre arbetslivserfarenhet i ambulansverksamhet givit annorlunda beskrivningar och en stratifierad urvalsmetod kunde därför använts (Patel & Davidson, 1994). Inkluderingskriterierna med minst två års erfarenhet från ambulanssjukvård ansågs som lämplig tid för att införskaffa och kunna reflektera över sina erfarenheter. Övriga urvalskriterier, fast anställning och att personerna skulle vara i tjänst, borgade för en kontinuitet.

Det hade även varit intressant att undersöka om det existerar likheter och skillnader mellan kategorier av personal beroende på utbildningsnivå. Detsamma gäller val av ambulansstation, att jämföra personal i storstad respektive glesbygd.

Studien var kvalitativ och en målsättning med kvalitativa studier är att identifiera ännu okända eller otillfredsställande kända företeelser, egenskaper och innebörder (Polit & Hungler, 1995). Då studien byggde på beskrivningar för att söka innebörder fann det sig naturligt att göra intervjuer med individen mitt emot sig då det blir ytterligare en dimension jämfört med exempelvis telefonintervju. En beskrivning görs inte enbart med ord utan också med gester och ansiktsmimik (Patel & Davidson, 1994).

Eftersom det fanns brister i intervjutekniken och avsaknad av intervjuerfarenheter påverkades troligtvis resultatet. Detta kunde noteras i konsten att styra intervjuerna och ställa ”rätt” följdfrågor i informanternas beskrivningar. En orsak till detta kunde vara att författaren hade egen erfarenhet från yrket och därmed ansåg vissa saker som självklara p.g.a. en viss förförståelse. Någon som inte haft den erfarenheten hade kanske varit mer frågvis på samma gång som en svårighet kanske uppstått då inga gemensamma nämnare funnits, med tanke på att personalen helst delade med sig av erfarenheter inom kollegiet (se resultatdiskussion). Intervjuer upplevdes som bästa metod att få svar på frågeställningarna då det ger ett bättre djup jämfört med t.ex. enkät. Frågorna upplevdes i något fall svåra att ge svar på, vilket några personer också uttalade sig om. Detta till trots anses syftet uppnått genom att informanterna fick en god möjlighet, och där flertalet verkligen tog chansen, att beskriva vad de kände, ansåg och tyckte. Då intervjuerna genomfördes på ambulansstationen och att de var klädda i arbetsuniformer kan gett informanterna trygghet och en närhet i beskrivningarna men kanske förlorades istället distansen.

Resultatdiskussion

Psykiska påfrestningar i arbetet och arbetsmiljön

Några informanter tyckte det var svårt att beskriva vad som var psykiskt påfrestande i deras arbete och arbetsmiljö därför att det berodde på situationerna i sig och omständigheterna runtomkring och deras eget välmående. Detta överensstämmer med Grevin (1996) att upplevelser som kan leda till exempelvis posttraumatiskt stressyndrom kan vara att se någon svårt skadad eller död. Resultatet visade också att det som upplevdes som påfrestande var väldigt individuellt (jmf. Lundin, 1992: Smith, 1993: Tamm, 1991: Weisaeth & Mehlum, 1997) men gemensamma nämnare i beskrivningarna kan identifieras. I beskrivningarna av psykiska påfrestningar i arbetet utmärkte sig främst kontakten med svårt skadade/sjuka barn eller dödsfall med barn. Situationer där barn drabbades indirekt genom att föräldrar omkom var också psykiskt påfrestande och likaså att ta hand om föräldrar eller andra anhöriga när barn omkommit. Att arbeta med ett barn som var svårt skadat eller sjukt var problematiskt jämfört med vård av vuxna individer, dels därför att barn träffas på mindre ofta och dels svårigheten att övervaka de vitala funktionerna och att förstå dem då barn kunde vara oklara t.ex. i smärtbeskrivningar. Enligt Lundin (1992) kan räddningspersonal utveckla en psykisk symtomatologi vid händelser som medför en stressbelastning utöver det vanliga, t.ex. när barn omkommer - särskilt om detta skulle bero på vuxnas försummelse eller vid en avsiktlig handling.

Mycket av det som beskrevs som påfrestande i arbetet berodde på känslan av att inte räcka till. Otillräckligheten kunde bero på att vara osäker i förhållningssättet i mötet med patient eller anhöriga, att inte vara till hjälp (speciellt i samband med dödsfall) eller inte kunna ge patienten adekvat behandling. Det pratades också om kunskap, att för lite kunskap gav känsla av att inte räcka till men också att inte få använda sina kunskaper vilket är en källa till negativ stress (Cullberg, 1993: SCB, 1997). Någon person upplevde några kollegors bristande kunskaper som ”bedrövande”.

I samband med akuta transporter kunde en ökad stressbelastning ses om inte adressbeskrivningen var korrekt eller om SOS upprepande gånger frågade efter ambulansens position.

Stöd i arbetslivet

Den viktigaste personen när det gällde stöd var kollegan i teamet. Att alltid arbeta med samma kollega, att bilda ett team och dela upplevelser och intryck, gav en gemenskap och ur gemenskap kom trygghet och tillit. En person påpekade att om personkemin i teamet inte fungerade var åtgärder tvungna att vidtas, därför att de måste kunna ge varandra stöd i situationer som kan uppstå. Efter händelser med flera kollegor inblandade i arbetet var det ofta förekommande att situationen ventilerades och ibland engagerade sig även stationschefen vilket uppskattades. Stationschefens insatser påtalades av de flesta som bra och att en god miljö på stationen gjorde sitt till i bearbetningen efter psykiskt påfrestande händelser. I en nyligen gjord studie av ambulanspersonal uppgav nästan alla att de hade möjlighet att prata med kollegan medan hälften angav att de inte hade möjlighet att prata med sin chef eller arbetsledare efter svåra upplevelser (Hedlin & Petersson, 1998). Ett önskemål var att ledningen skulle lyssna mer på personalen, agera tydligare vid interna konflikter och att personalen skulle få fortsätta utvecklas, inte bromsas, inför omorganisationen.

Utbildning och kunskap sågs som en styrka hos personalen. Utbildning i områden som pediatrik, förhållningssätt vid dödsfall, psykologi och psykiatri beskrevs som önskat då personalen var osäker i kontakten med barn, anhöriga, självmordsbenägna patienter eller patienter med psykiatriska sjukdomar. Någon såg gärna en ändring i den egna grundkompetensen, delvis för att få ge ytterligare läkemedel, och några stödde Socialstyrelsens förslag och önskade en ökning av legitimerade sjuksköterskor i verksamheten. Annan kunskap var också önskvärd för att ha en möjlighet att tackla problem som uppstod, exempelvis vid våld eller hot om våld. En informant upplevde ökningen av hot och våld så pass allvarlig att han önskade personlig skyddsutrustning i form av väst som skulle skydda mot ex. knivstick. I Hedlin & Peterssons (1998) rapport uppger 67% (n=1433) att de ej har fått instruktioner eller utbildning i hur man agerar i hot- eller våldssituationer. I samma undersökning anger 19% (n=406) att de inte vet hur de skall agera vid risk för smittspridning.

Ytterligare psykologiskt stöd ansågs av flertalet inte behövas. Det berodde delvis på att personerna som hade haft hand om krisgrupper och stödsamtal oftast inte hade erfarenheter från ”fältet”, eller att personen inte var bekant med personalen, vilket upplevts negativt. Några ville ändå att det skulle finnas en professionell person att vända sig till om behovet uppstod. Ambulanspersonalen poängterade att det var av vikt att de personer som skulle vara professionellt stöd, leda eller utbilda dem, borde ta del av deras vardag.

Möjliga framtida åtgärder

Sjuksköterskeprogrammet torde vara en rätt utbildningsväg i nuläget om man enbart ser till det behov av kunskap som personalen vill införskaffa. I programmet ingår bl.a. patologi, psykiatri, psykologi, farmakologi, bedömning av vårdtagares omvårdnadsbehov, professionellt förhållningssätt etc. (Utbildningsplan sjuksköterskeprogrammet 120/130p, 1999). Andra vägar till ökad kunskap för ambulanspersonal kunde vara mer praktik på exempelvis barn- eller psykiatriska akutvårdsavdelningar. Det är även av betydelse att ambulanspersonalen har kunskap om psykiska och psykosomatiska reaktioner hos drabbade för att kunna bistå med hjälp, men även för att kollegor eller individen själv kan förväntas reagera på liknande sätt (jmf. Lundin, 1992, s. 92). Självkännedom, som är grundläggande i ett professionellt förhållningssätt kan utvecklas genom utbildning och livserfarenhet (Holm, 1987). Psykosocial handledning syftar till en sådan utveckling men då personalen helst vill diskutera med likasinnade, eller personer med kunskap om hur ambulanssjukvården fungerar, kanske en tanke kan vara att utbilda några av personalen till handledare eller att utomstående psykoterapeuter åker med ambulans på regelbunden basis. En stressreducerande åtgärd kan vara installation av satellitnavigeringsutrustning i ambulanserna, genom detta ser larmorganisationen var bilarna befinner sig och det ökar träffsäkerheten med att hitta.

REFERENSER

American Psychiatric Association (APA). MINI-D IV: diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Danderyd: Pilgrim press, 1995.

Arbetsmiljölag (1977:1160 ändrad senast 1997).

Beaton R. Social support and network conflict in firefighters and paramedics. Western Journal of Nursing Research 1997; 19 (3): 297 – 313.

Cullberg J. Dynamisk psykiatri i teori och praktik. 4 rev. uppl. Stockholm: Natur och Kultur, 1993.

Egidius H. Natur och kulturs psykologilexikon. Stockholm: Natur och Kultur, 1997.

Eriksson N G. Posttraumatiska stressreaktioner bland överlevande. Känsla av sammanhang skyddsfaktor vid dödshot. Läkartidningen 1997; 94 (13): 1202 – 1204.

Grevin F. Posttraumatic Stress Disorder, Ego defense mechanisms, and empathy among urban paramedics. Psychological Reports 1996; 79 (2): 483-495.

Grigsby D W, McKnew M A. Work-stress burnout among paramedics. Psychological Reports 1988; 63: 55-64.

Haglund B, Svanström L. Samhällsmedicin: en introduktion (2 uppl.).Lund: Studentlitteratur, 1995.

Hammer J S, Mathews J J, Lyons J S, Johnson N J. Occupational stress within the paramedic profession; an initial report of stress levels compared to hospital employees. Annals of Emergency Medicine 1986; 15: 535-539.

Hedlin M, Petersson G. Kartläggning av ambulanspersonalens arbetsmiljö. Solna: Arbetarskyddsstyrelsen, 1998. (Rapport 1998:7).

Holm U. Empati: att förstå andra människors känslor. Stockholm: Natur & Kultur, 1987.

Larsson G. Psykiska reaktioner vid katastrofer och kriser, kunskapsöversikt och praktiska råd för sjukvårdspersonal. Hammarö: Psykologiservice i Värmland, 1988.

Lazarus R S, Folkman S. Stress, appraisal, and coping. New York: Springer, 1984.

Lundin T. Traumatisk stress och personlig förlust. Solna: Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1992.

Lundin T. Marinens ytbärgare och posttraumatiskt stressyndrom. Avlastande samtal underlättade bearbetning. Läkartidningen 1997; 94 (13): 1204-1206.

Malmsten C L. Psykiska reaktioner vid olyckor och hotsituationer. Stockholm: Nordiska räddningsförlaget, 1992.

Maslach C. Utbränd: en bok om omsorgens pris. Stockholm: Natur och Kultur, 1998.

Medicinska forskningsrådet (MFR). Riktlinjer för etisk värdering av medicinsk humanforskning: forskningsetisk policy och organisation i Sverige. Stockholm: MFR, 1996.

Mitchell J T. The 600-run limit. Journal of Emergency Medical Services 1984; 9 (1): 52-54.

Ottosson J-O. Psykiatri. 4 uppl. Stockholm: Liber utbildning/Almqvist & Wiksell medicin, 1995.

Palmer E C. A note about paramedics strategies for dealing with death and dying. Journal of Occupational Psychology 1983; 56: 83 – 86.

Patel R, Davidson B.Forskningsmetodikens grunder: att planera, genomföra och rapportera en undersökning. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur, 1994.

Polit D F, Hungler B P. Nursing research: principles and methods (5th ed.). Philadelphia: Lippincott, 1995.

Rodgers L M.A five-year study comparing early retirements on medical grounds in ambulance personnel with those in other groups of health service staff. Part I: Incidences of retirements. Occupational Medicine 1998a; 48 (1): 7-16.

Rodgers L M. A five-year study comparing early retirements on medical grounds in ambulance personnel with those in other groups of health service staff. Part II: Causes of retirements. Occupational Medicine 1998b; 48 (2): 119-32

Rosenberg L. A qualitative investigation of the use of humor by emergency personnel as a strategy for coping with stress. Journal of Emergency Nursing 1991; 17 (4): 197-203.

Selander U-B, Selander S. Professionell handledning. Lund: Studentlitteratur, 1989.

SFS, Svensk författningssamling. Hälso- och sjukvårdslag. (SFS 1982:763).

Smith R S. Psychology. Minneapolis/St. Paul: West Publishing Company, 1993.

Socialstyrelsen. Ambulanssjukvården inför år 2000. Stockholm: Socialstyrelsen, 1990. (SoS-rapport 1990:10).

Socialstyrelsen. Svensk ambulanssjukvård 1997. Stockholm: Socialstyrelsen, 1998. (Meddelandeblad nr. 8/98).

SOSFS 1990:14. Socialstyrelsens allmänna råd om kompetenskrav för tjänster som ambulanssjukvårdare.

SOSFS 1997:18. Ändring i allmänna råd om kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och barnmorskor (SOSFS 1995:5).

Statistiska centralbyrån (SCB). Negativ stress i arbetet: de mest utsatta yrkena. Stockholm: SCB, 1997.

Suserud B-O. The role of the nurse in Swedish prehospital emergency care (Akad.avh.) Göteborg: The Department of Anaesthesiology and Intensive care. The Institute of Surgical Sciences, Sahlgrenska University Hospital, 1998.

Tamm M. Psykologiska teorier i vården. Göteborg: Akademiförlaget, 1991.

Utbildningsplan sjuksköterskeprogrammet 120/130p. Institutionen för hälsovetenskaper, Högskolan, Kristianstad, 1999.

Weisaeth L, Mehlum L. Människor, trauman och kriser. Stockholm: Natur och Kultur, 1997.