(A/F) den 1 maj 2000
I nr 3-4/1999 av SBU: s tidskrift Vetenskap & Praxis refererar professor Lars Werkö ett projekt som bearbetats i det engelska programmet för utvärdering av medicinska metoder (NHS HTA Programme). Han ställer frågan "Räddar sjukvårdsutbildad ambulanspersonal liv vid svåra olyckor?". Och han refererar resultat som påvisar att paramedics i England (i den aktuella studien) har sämre överlevnad på sina avancerade traumapatienter än vad personal med kortare utbildning och mindre befogenheter har.

Paramedics har ofta kortare utbildningstid än vad en svensk ambulanssjukvårdare har - men å andra sidan är denna utbildning direkt inriktad på ambulanssjukvård. Werkö tolkar resultaten mycket stringent och försiktigt och framför frågan om detta resultat kan bero på att paramedics "tappar tid" på olycksplatsen genom åtgärder som inte hjälper patienten.

Denna tankegång ligger bakom ställningstaganden från många håll att minimera tiden före patientens ankomst till sjukhus med tillräckliga resurser. Tid på olycksplatsen är i många system en viktig indikator på om organisationen fungerar acceptabelt och fall med längre (hur lång?) tid innan transporten kommer till stånd skall systematiskt följas upp!

Professor Werkö pläderar för liknande och andra studier i Sverige för att möjliggöra slutsatser om hur vårt optimala system bör se ut. Ytterst viktigt! Men om man läser hans artikel slarvigt, eller har otillräckliga grundkunskaper, kan man möjligen tolka inlägget som ett stöd för att "högre utbildning" i ambulanssjukvården generellt är sämre än "lägre utbildning".

I stället förutsätter vi för närvarande att det behövs "ännu högre utbildning" för att kunna värdera patientens behov (tid, behandling, ej behandling, mottagande sjukhus osv) och dra slutsatser av det patofysiologiska skeendet. Vi har ju oftast inte någon "protokolliserad ambulanssjukvård" i Sverige, så som många andra länder har. Det svåra är ofta inte att behandla utan att klara av beslut om att t ex inte behandla!

För fyra år sedan skrev Kenneth Karlsson (Ambulansforum): Det är inte själva överlämnandet av läkemedlet eller utförandet av den medicinska åtgärden som kräver högsta kompetens och erfarenhet. Snarare är det alla de beslut och ställningstagande - som föregår och följer efter behandlingen eller om det gagnar patienten att prioritera snabb transport till sjukhus istället för behandling - som ställer mycket höga krav på formell utbildning och erfarenhet av akutsjukvård.

Och då borde det vara självklart att behovet inte begränsar sig till legitimerade sjuksköterskor. Behovet är tveklöst, precis som Socialstyrelsen kräver i sin Kompetensbeskrivning, minst för ambulanssjukvård specialistutbildade sjuksköterskor. Men huruvida detta ställningstagande är korrekt måste framtida forskning visa!

En annan möjlighet att föra ut högkvalificerad personal och utrustning till den svårt skadade eller sjuke patienten är ambulanshelikoptrar. Om vi även väljer att transportera patienten med helikoptern kan detta ofta reducera tiden innan patienten når sjukhuset med tillräckliga resurser. Behovet av ambulanshelikoptrar har blivit allt mer uppenbart genom åren med de vetenskapliga rön som tillkommit - och med kunskapen om att alla sjukhus inte är rätt sjukhus - samt som en följd av att tidigare s k Akutmottagningar lagts ned eller kommer att läggas ned.

I detta perspektiv skall vi inte heller förringa att ambulanshelikoptrar är sedan årtionden en självklar del av samhället i många länder med avsevärt sämre ekonomi än Sveriges.

För mer än 20 år sedan startade en tidvis intensiv debatt för att få till stånd politiska beslut i Landstingen om denna självklara akut- och trygghetsorganisation. Under åren har ett betydande antal utredningar (närmare bestämt 58 stycken) genomförts. Dessa har påvisat behovet och på olika vägar försökt bereda vägen för sjukvårdshuvudmännens finansiering och beslut om ambulanshelikoptrar.

Detta belystes i förra veckan i TV-programmet Striptease. Ännu en ny påminnelse om ineffektiv byråkrati i Landstingsvärlden. Inte inför vi några helikoptrar i Sverige väl? Vi föredrar att dra in de få ambulanshelikoptrar som finns - eller att inte använda dem. Det var naturligtvis bra att Striptease tog upp detta. Men vi som, numera desillusionerade, har deltagit i debatten skulle önskat att programmet gjorts högst avsevärt rakare. Många uppfattade nog att ambulanshelikoptrar "bara" berör en och annan skärgårdsö. När det i stället är ett nationellt perspektiv som borde belysas. Och där behovet understryks ännu mer av även kommande strukturförändringar i svensk sjukvård.

Detta väcker ånyo frågan om vi behöver Landstingen? Skulle det gå bättre om sjukvården var kommunal, statlig eller privat? Frågor som vi åter måste ställa oss och försöka finna svar på.

En av våra högsta militärer ställde för några år sedan frågan: Varför har politiker så tjock hud? Han besvarade den själv: Jo, det måste man ha för att kunna stå upp utan ryggrad.

Orättvist? Döm själv!

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)