Sten har också, i samverkan med främst europeiska ämnesföreträdare, gjort vällovliga försök att åstadkomma en "europastandard" för akut- och katastrofmedicinsk utbildning för personal av olika utbildningskategorier.

Flera andra centrala "myndigheter" genoför kurser av akut- och katastrofmedicinskt intresse, och dessa blir tämligen väl "standardiserade" så länge de genomförs av en enhetlig organisation. Försvaret, Civilförsvaret och Frivilligorganisationerna har ofta detaljanvisningar rörande utbildningsinnehåll, vilket gör att utbildningen, åtminstone under ett antal år, blir tämligen likformig.

Vidare finns utbildningshjälpmedel, anvisningar, riktlinjer och handböcker m m från SoS och andra, som underlag även för annan lokal och regional utbildning. Sådan genomförs också hos alla (?) sjukvårdshuvudmän. Genomförandet får ofta goda vitsord av deltagarna. Det förefaller emellertid som om innehållet i sådan utbildning inte bara vilar på centrala riktlinjer. Det är troligt att utbildningsansvariga och entusiastiska lärare påverkar innehållet utifrån egen kunskap och egna erfarenheter. Detsamma gäller för lokala och regionala planverk.

Detta är i så fall både på gott och ont. Alla dessa utbildningsansvariga och lärare har stor kunskap och stort engagemang. Många deltar i nationella och internationella kongresser, och tar del av vetenskaplig litteratur på området. Troligen är flertalet berörda medlemmar i SKMF. Det är alltså vare sig kunskap eller engagemang som saknas. Men utbildning i dessa former blir likväl heterogen i landet.

"Mångkulturell"? Och därmed positivt heterogen? Eller negativt heterogen?

Självklart skall utbildning och planverk anpassas till lokala förutsättningar (riskinventering, riskanalys), och till lokal sjukvårdsstruktur och resurser. Men sjukvårdspersonal flyttar, och vid storskaliga olyckor kan det bli aktuellt med långtgående samverkan över länsgränser, och kanske över nationsgränser. Landstingsområden slås ihop till regioner. Sjukvården lever med allt mer begränsat resursöverskott och sjukvården omstruktureras på ett vis som kan reducera de samlade möjligheterna för storskaliga sjukvårdsinsatser.

Skulle vi då vinna på en ännu mer långtgående "standardisering" av akut- och katastrofmedicinsk utbildning?

Inom akutmedicinen har vi i praktiken kommit rätt långt redan. Utbildningen i HLR, A-HLR, ATLS och PHTLS har i praktiken kommit att bli "standard". Och innehållet i dessa utbildningar är kraftfullt styrt.

Ett intressant försök, som kan leda till ytterligare standardisering av katastrofmedicinsk utbildning, görs i dagarna. Försvarets sjukvårdscentrum (ansvarig: Lars Lundberg) genomför 20 - 22 juni en kurs med benämningen Major Incident Medical Management and Support (MIMMS). Dessa kurser är välkända och uppskattade i Storbritannien, där de har sitt ursprung, sedan flera år. Försvarets sjukvårdscentrum på Hammarö (Karlstad) genomför kursen helt i sin brittiska form och med högkompetenta brittiska instruktörer. En intressant aspekt på just denna kurs är att den kan komma att bli NATO-standard. I så fall skapas möjlighet inte bara för nationell standardisering utan för långtgående europeisk standardisering inklusive civil-militär samordning.

Genomförandet av denna kurs är således en form av test i Sverige. Om den skulle accepteras här måste den naturligtvis i viss omfattning anpassas till svenska förhållanden. Det är t ex inte rimligt eller önskvärt, och troligen inte heller möjligt, att vid katastrofmedicinska insatser i Sverige använda brittiska radiofrekvenser…..

Men om vi bortser från sådana petitesser ter sig kursinnehållet ytterst intressant. Kursen lägger tonvikt på Ledningsaspekter. Management är inte helt enkelt, och knappast enklare vid inträffade katastrofer än i det dagliga livet. Jag tror (?) att vi fortfarande har mycket positivt att lära, sett från nationell synvinkel, av engelsmännens systematiska metod att angripa sådana problem.

Det finns även faktiska och kulturella skiljaktigheter i synsätt och metodik. Polisens övergripande ansvar i England. Räddningsledarens i Sverige. Engelsmännens mobilisering av speciell organisation för att (med självironisk underton) servera "tea and sympathy" skall kanske tillämpas litet annorlunda i Sverige?

Men totalt sett innehåller denna kurs en mycket bra grund för att skapa Samband, Samordning och Samverkan. Den skapar goda kunskaper om alla de olika organisationerna i "Den samlade räddningstjänsten". Den reder ut arbetsmetoder och dynamik. Olika bedömningsgrunder i olika skeden, och på olika geografiska platser, under arbetets gång. Den ger enkla, men tydliga, riktlinjer för svåra prioriteringsavgöranden. Den betonar den stora betydelsen av fungerande kommunikationsmedel och information. Med mera, med mera.

Efter kursen kommer diskussionen att fortsätta mellan berörda myndigheter, sjukvårdshuvudmän, utbildningsinstitutioner med flera för att, förhoppningsvis förutsättningslöst, skapa grunden för framtidens katastrofmedicinska utbildning i Sverige.

Behöver vi en "standardisering" i denna form? Vore den till och med "nödvändig"? Det kan naturligtvis tillämpas även alternativ eller helt ny "standard". Tänk efter och diskutera med Dina regionala ämnesföreträdare. En bred och saklig diskussion kan bidra till ännu bättre resultat i framtriden!

Karl-Axel Wallman-C:son