(A/F) den 25 september 2000
Räknar allmänheten med att en läkare vet vad som skall göras i en akut livshotande situation? Kanske. Vi, som är engagerade på området ”vill” gärna tro att allmänheten ställer det kravet – och att läkare därför är skyldiga att leva upp till detta.

Å ena sidan tycks det som om lekmannen förutsätter att alla läkare behärskar Akutmedicin och kvalificerad traumatologi.

Å andra sidan upplever vi gång på gång – innan det hänt något allvarligt i familjen eller det nära grannskapet – ett märkligt ointresse hos allmänhet och beslutsfattare för hur kvalificerad Akutmedicin skall vara organiserad och tillgodosedd.

Det går bra att engagera läkare från ”vilken specialitet som helst” till olika publika arrangemang, där det krävs läkare. Och utan att vederbörandes akutkompetens granskas eller ifrågasätts (det finns faktiskt ögonläkare med hög akutmedicinsk kompetens…). Och vi vet hur ofta det inträffar, inom sjukhusens väggar, att högutbildad sjukvårdspersonal står handfallen eller tänker och agerar fel – när akutfallet inträffar på fel ställe.

Kulturella faktorer spelar säkert in här. Attityden ”det händer inte mig” förefaller vara vanligare hos oss än på en del andra ställen. Kanske ligger detta även bakom svårigheten att rekrytera allmänhet till frivilliga hjälpinsatser.

Kanske är det rätt att diskutera så? Kanske skall vi tona ned betydelsen av Akutmedicin? Vi vet ju hur stora problemen är inom åldringsvården. Och Du känner väl ingen 35-åring, som brukar få hjärtstillestånd? Nej, det händer inte hos oss – det händer bara hos dom andra. Och våra barn kvävs inte av jordnötter i luftstrupen. Det är ”dom andras” barn, som kvävs så.

Troligen och förhoppningsvis, upplever Du som läser detta, ett sådant sätt att diskutera som djupt etiskt stötande. Vi får aldrig ge upp. Vi skall fortsätta den angelägna uppgiften att utbilda specialister och bedriva kurser inriktade på basal och avancerad livräddning. ABC-sjukvård och omhändertagande av traumapatienter och andra akutmedicinska insatser. Avpassade för sjukvårdspersonal med olika inriktning och olika bakgrund. Och för lekmän!

För det ovanstående gäller naturligtvis inte bara läkare. Det gäller sjuksköterskor, ambulanssjukvårdare, laboratoriepersonal och transportörer. Och många andra inom sjukvården. Och allmänheten. Var och en på sin nivå. Och utifrån sin sakliga riskanalys.

Men hur sprider vi insikten om betydelsen av akutmedicinsk kompetens? Till beslutsfattarna? Till allmänheten? Och till medierna? Och hur får vi fram rimliga prioriteringar mellan god ambulanssjukvård, helikoptersjukvård och annan kvalificerad akutsjukvård prehospitalt och på sjukhus å ena sidan? Och åldringsvård å andra sidan?

Uppenbarligen räcker det inte med goda och sakliga argument. Och kanske inte ens med forskning av hög kvalitet och noga utvärderad.

Men motsatsen – osakliga argument och t ex yttranden som ger sken av expertis, men som i realiteten mera är uttryck för personlig idéologi måste göra debatten svårtolkad för beslutsfattarna.
Vi närmar oss årets ambulanskongress, så propagandistiska utspel är förvisso inte oväntade!

En välkänd ambulansöverläkare hävdar i Läkartidningen, i raljerande ordalag, att undersköterskor bör kunna få hantera läkemedelsdistribution i sjukvården eftersom det inte finns några bevis för att detta skulle leda till fel och misstag i någon större omfattning och han drar parallellen till de goda erfarenheterna av sådan läkemedelsdistribution i ambulanssjukvården.

Han bortser emellertid från förhållandet att vi troligen skulle kunna låta erfarna operationssköterskor operera blindtarmar och låta duktiga undersköterskor, efter riktad utbildning, anlägga spinalanestesier. Det är nämligen inte bevisat att detta skulle leda till fel och misstag i någon större omfattning. Och det är dessutom troligt (min hypotes!) att problemen skulle bli färre än när unga läkare utför dessa åtgärder!

Men svensk sjukvård bedrivs inte på det viset. Och det förklarar Socialstyrelsens företrädare extremt tydligt som svar på debattinlägget. Socialstyrelsen har fortfarande rättigheten, och skyldigheten, att formulera bland annat kompetenskrav. Och det är Socialstyrelsen, som bestämmer om och när dessa krav skall ändras. Min erfarenhet är att SoS kräver goda sakskäl för sådana ändringar. Och att SoS varken bör eller kan ändra grunderna i sitt regelverk bara för att olika ”experter” tycker något. I ena eller andra riktningen.

PAM har, liksom många andra, från starten för två år sedan propagerat för forskning på det prehospitala området. Men det innebär inte att forskares yttranden generellt är sanna eller att de kan tolkas generellt. Forskningen måste granskas kritiskt och slutsatserna måste analyseras noga. Det är föga troligt att forskare uppskattar att, som i Kommunals nyhetsbevakning nyligen, bli citerade som experter till och med på områden utanför den egna forskningen. Sådant riskerar nämligen att minska deras trovärdighet.

Kommunal betonar att läkare vill ha kvar ambulanssjukvårdarna. Har någon framfört någon annan uppfattning? Påståendet ger sken av, men betyder troligen inte, att läkare vill avstå från förstärkning med högre utbildad personal prehospitalt, utöver de duktiga ambulanssjukvårdarna.

Det är troligen oundvikligt att olika intressegrupperingar mycket aktivt letar efter, och presenterar, argument som stöttar de egna syftena. Men en större saklighet i den professionella debatten gynnar troligen utvecklingen, patienterna och personalen mer – på längre sikt. Men kortsiktigt kan naturligtvis debattörerna vinna stora personliga triumfer på att säga ”rätt” saker vid ”rätt” tillfälle. Även om det är fel.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)