(A/F) den 16 juni 2001
Om politiker skall kunna fatta kloka beslut måste de få ett bra beslutsunderlag. Och förmodligen skall politiska beslut begränsa sig till övergripande inriktning och mål. Politisk detaljstyrning blir ofta inte bra.

Trots att de flesta, oberoende av partifärg, tycks hålla med om dessa grundläggande principer finner vi, beskrivet i landets nyhetsmedier, ett antal exempel på rakt motsatta förhållanden i prehospital akutsjukvård.

Runt om i landet har Ambulanssjukvården upprättat samarbete med Räddningstjänsten. För att överbrygga ambulansens inställelsetid, kan geografiskt närbelägen räddningstjänst larmas ut, med uppgiften att utföra grundläggande akuta insatser. Sådant samarbete borde, sett från samhällets synpunkt, vara utomordentligt bra. Liv kan räddas och lidande kan minskas. Socialstyrelsen har också helt följdriktigt meddelat att när sådant samarbete förekommer bör det regleras i avtal. Räddningstjänst innefattar ju inte sjukvård. Det är formellt två helt olika verksamheter. Men de kan samverka!

Tydligen har detta med vårt inskränkta kostnadsställetänkande lett till, att primärkommunerna också vill ha ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmännen, och att avtal även om sådan ersättning har tecknats. Detta trots att brandmännen är just brandmän och inte är sjukvårdare. Och trots att Räddningstjänsten enligt lag har en övergripande skyldighet att rädda liv.

Nu är dumheterna alltså i gång! Skall även HLR-Gruppen X och Samaritgruppen Y uppbära ersättning från Landstinget? Hur mycket skall Du själv fakturera landstinget om Du erbjuder Din granne ett snabbförband?

Och riktigt dumt kan det bli när sjukvårdshuvudmannen nu också kan spara pengar. Den futtiga ersättningen kan ju dras in och den effektiva organisationen kan läggas i graven – gärna tillsammans med dem som inte blev räddade.

På andra ställen räcker inte ambulansorganisationen till för tidsbeställda transporter. Slimmad organisation – bra! Otillräcklig organisation – inte alls bra. Tidsbeställda transporter senareläggs för att högprioriterade insatser skall kunna utföras. De tidsbeställda patienterna missar sin tid för behandling eller på mottagningen.

Man skulle kunna lösa detta genom att ha fler ambulanser. Det är relativt sett dyrt och kanske motivationssänkande för engagerad personal. Nästa alternativ är en separat sjuktransportorganisation med enklare fordon och lägre kompetenskrav på personalen. Eller kanske bårtaxi. Eller ännu bättre tidsfixerade linjetransporter med lämpligt utbildad personal och med därtill anpassade tider för berörda mottagningar och behandlingsenheter.

Men då kommer den fantastiska slutsatsen! Ambulanssjukvården ”ansvarar” för patienten under transporten. Därför måste läkarintyg utfärdas som bevisar att patienten inte är vårdkrävande om patienten skall kunna åka bårtaxi. Tant Agda, som skall på sin årliga undersökning för att hon är sjuk i hjärtat måste undersökas innan dess, för att intyg skall kunna utfärdas som bevis för att hon inte är sjuk…… Du och jag kan få hjärtstillestånd på bussen eller på semestern, men nåde oss om vi får det utan läkarintyg…… Skämt åsido, om jag nu får skämta om så tragikomiska förhållanden. Vad händer i det motsatta fallet? Den tidsbeställda transporten till Kardiologiska mottagningen skjuts upp, för att patienten inte har läkarintyget som ger tillåtelse till bårtaxi. Därmed kommer kanske diagnosen och behandlingen av patientens allvarliga sjukdom att fördröjas flera månader. Tar då ambulanssjukvården ”ansvaret” för det också? Det finns faktiskt system och experter, som behärskar ämnet logistik! Vill vi inte tillägna oss sådan kunskap? Jag blir mer och mer övertygad om att det lilla rutinmässiga paketet hos Pickos Budbilar ibland får en säkrare och mer respektfull behandling än våra gamla på väg till läkarkontroll.

Och hur går det när ambulanserna bemannas med sjuksköterskor utan specialistkompetens? Då går det bra att dra in spjutspetsfunktionen i form av akutbilar bemannade med specialistkompetent läkare eller sjuksköterska. Eller hur?

Jo det gör det säkert. Om vi är beredda att fatta dumma beslut grundade på dåligt beslutsunderlag. Eller om vi är beredda att fatta dyra beslut. Där ”besparingen” är betydligt lägre än den kostnadsökning beslutet leder till.

Plötsligt har dumheten blivit attraktiv. För dem som tycker det är bra att resonera och agera på de här sätten.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)