(A/F) den 29 januari -99
Ambulansforums redaktion har nog aldrig upplevt någon lika våldsam och delvis falsk ryktesspridning som vid hanteringen av författningsförslaget om kompetenskrav i ambulanssjukvården. Ett antal direkt felaktiga uppgifter har spritts på olika kanaler. Dessvärre har några av dessa uppgifter till och med smugit sig in i en del remissvar.

Det finns uppenbarligen i flera organisationer lobbyister, som utsetts av organisationen eller möjligen utsett sig själva. Detta tycks vara fullt accepterat i samhället, men det riskerar att sätta demokratiska regler ur spel.

Framgångsrik lobbying kräver ett visst raffinemang. Bedrivs den klantigt kan den slå i en riktning, som förmodligen är rakt motsatt mot den avsedda. Ambulansforum får, vid genomgången av remissvaren, ett klart intryck av att sådan ”klantlobbying” förekommit.

Detta hindrar naturligtvis inte att flera mycket viktiga och angelägna kommentarer finns i remissvaren. Viktiga och angelägna för utveckling av bland annat säkerhet och kvalitet. Ambulansforum utgår från att SoS tar sådana kommentarer till sig och starkt överväger möjligheterna att inkludera dem i författningstexten.

Remissförslaget har tillställts Landstingsförbundet, som skickat ut förslaget på underremiss till samtliga landsting, och till övriga tunga organisationer inom ambulanssjukvården. Därutöver har ytterligare några organisationer själva funnit anledning att komma in med svar.

Remissvaren innehåller således en del viktiga kommentarer, men i stort framkommer inget nytt. SoS torde sedan tidigare diskussioner vara väl medveten om alla argument; både för och mot remissförslaget.

Det är anmärkningsvärt att även de som borde vara initierade gör sig skyldiga till mycket kraftiga felräkningar i sin ”konsekvensvärdering”. Ett antal landsting är ju faktiskt redan på god väg mot målet, som tidigare kartläggningar visat.

Det behövs inte sjuksköterska i alla ambulanser ­ endast i de som behövs för kvalificerade uppdrag. Däremot behövs det väl kompetenta ambulanssjukvårdare i samtliga ambulanser! Differentiering kan lösa del av problematiken på ett antal platser. Men inte på alla. En separat sjuktransportorganisation kan dessutom spara pengar! Å andra sidan kan spjutspetskompetens i akutbilar och helikoptrar i vissa områden temporärt eller långsiktigt också bidra till att lösa utbildningsproblematiken. Om man vill organisera förutsättningslöst. Om man nu vill ….

Vill ”man” inte förstå det?

Det är inte tal om att kräva att bägge i besättningen skall vara sjuksköterskor. Och vi har faktiskt redan flera hundra sjuksköterskor anställda, som kan ”räknas bort” från grundutbildningsbehovet. Och då återstår ett utbildningsbehov som inte är mer än en tredjedel av den överdrivet pessimistiska beräkning, som framkommer i ett av de viktigare remissvaren. Men förvisso, det behövs specialistutbildning också.

Har någon lobbyist skjutit skrämskott? Med maskingevär?

De felaktiga (se föregående Ledare) ryktena om resultat och tidsplan avseende forskningsprojektet i Göteborg framförs tyvärr också i svaren.

Men det finns även poängfyllda motsägelser. I en och samma skrivelse argumenteras först kraftfullt mot sjuksköterskeutbildning, som tar c:a 36 månader, och som skulle vara omöjlig att hinna med. I efterföljande stycke argumenteras lika kraftfullt för alternativet utbildning till legitimerad ambulanssjukvårdare på 3 ­ 4 år. Nu vet ju alla att 36 är betydligt mer än 4, men ändå…

Det kanske mest anmärkningsvärda är dock att inget av remissvaren formulerar en direkt medvetenhet om den legala orsaken till behovet av ändrad författning. Ett par av de mera initierade svaren anger dock denna medvetenhet indirekt. Det ligger nära till hands att tolka en del av svaren som om denna författningsändring ”bara” är något nytt påfund från tillsynsmyndigheten. Något som det är fritt fram att tycka till om ...

Då missar man grovt den legala bakgrunden. Detta förslag till ändring av författningen är i praktiken en alldeles logisk och dessutom nödvändig följd av lagar, beslutade i demokratisk ordning. Kraven framgick tillräckligt tydligt i den från årsskiftet upphävda Åliggandelagen (1994:953). De torde ha blivit ännu tydligare i, och vid förarbetena till, den numera gällande Yrkesverksamhetslagen (1998:531). Och de gällande regelverken om Läkemedelshantering och Delegering gör kraven än mer obligata.

Sett mot den bakgrunden är egentligen SoS förslag till en övergångstid på fem år att se som utomordentligt generöst och uttryck för betydande flexibilitet. Längre tid kan vi knappast begära.

Strikt ur legal synvinkel borde förändringen troligen redan varit genomförd ­ och helt utan övergångstid.

Vi har i vår kultur en vitt spridd värdering att värna om de svaga. Men det är inte självklart att de sämsta i detta sammanhang, de huvudmän och organisationer som medvetet fördröjt eller under flera år till och med negligerat behovet av formell kompetenshöjning i ambulanssjukvården, skall vara vägvisare när författningen fastställs. Men i tillämpningen av författningen är det rimligt att övriga Sverige, inklusive Socialstyrelsen, försöker stötta och bistå dem som får svårigheter.

En mera saklig konsekvensvärdering än vad som framkommer i delar av remissvaren borde vara av värde innan SoS fattar beslut. Några landsting får uppenbara problem om inte konsekvenserna skall bli orimliga. Hur deras situation skall lösas kräver också en närmare analys och bedömning under åren efter att författningen fastställts.

Vi skall självklart på alla vis försöka undvika att den oskyldiga personalen orättvist kommer i kläm.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)