(A/F) den 11 juni -99
Senaste veckan har vi från insändarplats tagit del av en ytterst skrämmande och tragisk beskrivning av förhållandena på en av våra arbetsplatser inom ambulanssjukvården.

Insändarskribenten har av förklarliga skäl avstått från att publicera sitt namn. Jag vet inte vem han eller hon är — enligt våra rutiner är det endast vår ansvarige utgivare som vet detta. Även utan offentlig namnunderskrift tycker jag skribenten agerade mycket modigt när han eller hon förde fram så känsliga problem. Sådant måste lösas, men jag kan något tänka mig in i vilken frustration och vånda sådana arbetsförhållanden åsamkat personalen. Jag tror att vi alla som läst dessa insändare känner djupt med "Pseudonym" och övriga på stationen.

Hur undviker vi att sådant uppstår? Hur får "huvudmannen" chansen att upptäcka sådana problem innan de nått orimliga proportioner ­ om inte den lokala ledningen inser detta i tid?

Själv har jag den senaste veckan haft den stora förmånen att uppleva diametralt motsatta förhållanden. Två organisationer, som jag är mycket nära engagerad i, Ambulanssjukvården i Lerum och Ambulans i Väst AB AIVAB har genomgått revision för certifiering enligt SS-EN ISO 9002. De blir därmed, så vitt vi känner till, de två första ambulansföretagen i Sverige, som erhåller sådant kvalitetscertifikat. Ett viktigt steg, som manar till efterföljd!

Vill jag då påstå att pärmar och papper eliminerar kvalitetsbrister och arbetsmiljöproblematik?

Nej, ingalunda! Men processen, som leder fram till en kvalitetscertifiering är ett ytterst effektivt vapen mot sådana här missförhållanden. När ledningen accepterar att organisationen skall arbeta med och efter ett kvalitetssystem blir det otänkbart med sådana systematiska missförhållanden. Och när personalen med liv och lust och fantastiskt engagemang driver utvecklingen framåt så bidrar de på ett synnerligen effektivt och positivt vis till både verksamhetens och sin egen utveckling. Och dessutom har de också skaffat sig ett mycket kraftfullt vapen. Om allvarliga missförhållanden likväl skulle kunna uppstå kan personalen omgående "avliva" dessa!

Jag är enormt stolt och glad, men också mycket ödmjuk, över att ha fått vara med i denna utveckling. Vår personal har åstadkommit något alldeles fantastiskt. Och jag är övertygad att de alla känner hur de har vuxit själva!

Men det är viktigt att ta arbetet i lagom portioner för att inte drunkna. Man måste bygga ett kvalitetssystem innan man kan gå vidare. ISO 9002 är lagom stort och hanterbart och det finns även utrymme att bygga på för att uppfylla SoS författning om kvalitet.

Men att börja med utmärkta, men omfattande och sofistikerade metoder som till exempel QUL kan bli övermäktigt för många. Dessutom är de mer inriktade på ledningen än på personalen. Och då riskerar vi att missa den fantastiska "personalprocessen" jag antytt ovan.

Detta är fortfarande i stort jungfrulig mark. Svensk ambulanssjukvård har möjlighet att gå i sjukvårdens frontlinje och utveckla kvalitetssystem.

Detta gäller naturligtvis fullständigt oberoende av om organisationen är privat eller offentlig.

Gör vi det behöver inte "Pseudonym" skriva fler förtvivlade insändare med detta skrämmande innehåll. Vår verksamhet kommer att utvecklas genom ”ständiga förbättringar”. Och huvudmannens ambulansledning kommer att veta vad som är bra eller dåligt.

Och det hjälper inte längre att en brandchef, som nyligen, bara säger att hans ambulanssjukvård är bäst och har hög kvalitet utan att han behöver framlägga bevis. Eller att ett annat företag säger att deras kvalitet är högst ­ utan att de bemödat sig om att mäta den.

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör
Nordisk Prehospital AkutMedicin (PAM)