(A/F) september -97
Sjuksköterskerollen, vid arbete i prehospital akutsjukvård, har inte varit och är inte självklar för alla. Som i så många andra sammanhang i ambulanssjukvården finns det motstridiga intressen. Bland andra patientens respektive personalgruppens intressen.

Rollfördelningen blir inte enklare av att legitimerade sjuksköterskor i ambulanssjukvård ofta inte är anställda som legitimerade sjuksköterskor, vilket något skulle ha underlättat tolkningen av rollen. Nej, i stället är de anställda som ambulanssjukvårdare eller har kanske till och med ännu mer kryptiska anställningsformer - trots att organisationen utåt och officiellt vill påskina att de fungerar i yrkesrollen som legitimerade sjuksköterskor. Åtminstone när det passar syftet att påskina detta.

Detta skapar ingalunda problem överallt. På vissa ställen fungerar rollfördelningen utmärkt - i patientens intresse - medan vi på många andra ställen har problem.

Ett av de mera uppenbara problemen, på flera ställen i landet, är kvarblivandet av den i dag orimliga rutinen att turas om vid ratten respektive i sjukhytten vartannat arbetspass. Har sjuksköterskan "rattpass" skall hon/han alltså inte bemanna sjukhytten oberoende av hur vårdkrävande patienten är!

Om ambulanssjukvårdaren inte har "delegering" att ge läkemedel, som patienten behöver, förväntas sjuksköterskan ordinera läkemedlet genom luckan. Det skall ske samtidigt med utryckningskörningen, och utan att se patienten eller kunna kontrollera behandlingens utförande och effekt.

Detta är orimligt från trafiksäkerhets- och arbetsmiljösynpunkt. Ännu värre är att det, enligt min mycket bestämda erfarenhet, att sådana åtgärder är fullständigt regelvidriga. Inte bara sjuksköterskan, utan även ambulanssjukvårdaren skulle, med stor sannolikhet, bli fällda i Ansvarsnämnd eller domstol om sådana fall blir kända.

Att ambulanssjukvårdare dessutom har uppfattningen att sådana sjuksköterskor är bra sjuksköterskor, som har förstått hur man bör uppföra sig, gör inte saken bättre. En sjuksköterska får aldrig "delegera vidare" det som har med läkemedelsadministration att göra. I en entydig situation med handledare och elev, där eleven enligt ansvarig läkares planering förväntas få behörighet att ge läkemedel, och under sjuksköterskans direkta övervakning och kontroll, kan situationen vara annorlunda.

Den felaktiga attityden blir dessutom djupt tragisk eftersom den försvårar tydlig utveckling av ambulanssjukvårdarens egen viktiga yrkesroll. Det är i och för sig inte svårt att förstå att sjuksköterskorna, faller undan och anpassar sig till den stora gruppens krav. Men det är djupt olyckligt för de patienter som skulle behövt annorlunda och snabbare bedömning och behandling - det vill säga de som skulle behövt den sjuksköterskekompetens som organisationen "officiellt", enligt ovan, säger sig ha.

Det är olyckligt för sjuksköterskorna, som inte får tillämpa den yrkesroll som förutsätts, och som kan "uppmuntras" till regelvidriga åtgärder. Och det är tragiskt för gruppen konventionellt utbildade ambulanssjukvårdare eftersom processen förlängs och den tydliga definitionen av deras viktiga yrkesroll försvåras. Utvecklingen talar ju starkt emot att de skulle kunna fortsätta profilera sig med arbetsuppgifter där nuvarande och kommande författningar kräver specifik högre sjukvårdskompetens. Arbeta i stället för att lyfta status och yrkesstolthet inom alla de nödvändiga områden av ambulanssjukvården där ambulanssjukvårdarna har stor egen kompetens och nödvändig betydelsefull erfarenhet. Ingen skulle väl drömma om att försöka profilera sjuksköterskor inom området kirurgiska ingrepp eller läkare inom området fordonsteknik?

Detta är några exempel på ytterst besvärande konsekvenser av när organisationer försöker värja sig mot nödvändiga förändringar. Och därmed hamnar i situationer som blir mycket värre än vad de skulle behöva vara.

Det finns andra exempel, som inte är lika uppenbart drastiska eller lätta att se. Organisationer, som har tillgång till högre medicinsk kompetens accepterar ändå principen att "alla klarar lika mycket". Även om det finns organisatoriska förutsättningar för differentierad ambulanssjukvård gör man inga försök - ännu - att tillämpa sådan i praktiken. I framtiden, när även SOS-centralerna anpassat sig till de nya krav som ställts och dessutom vant sig vid det beslutsstödssystem som nu införs (Index för Akutmedicinsk Larmmottagning®) förutsätts denna utveckling accelerera.

Den kompetensbeskrivning för sjuksköterska i ambulanssjukvård, som Socialstyrelsen nyligen fastställt kommer att bidra till att lösa de här beskrivna problemen. Men ytterst är det fråga om ett lednings- och systemfel där civilkurage och beslutskompetens ute i organisationerna krävs för att vi rätt skall kunna tillgodose patienternas behov och samhällets intentioner.

Flera organisationer och medarbetare har redan dessa egenskaper. Övriga kommer att få dem.
Med eller mot egen vilja.