(A/F) den 1 november -98
Svensk sjukvård har ett kulturmönster. Detta mönster innehåller många värdefulla komponenter, som bidrar till att sjukvård bedrivs med hög säkerhets- och ambitionsnivå. I kulturmönstret kan naturligtvis också negativa komponenter ingå. Ett exempel på detta kan vara vår svårighet att förstå att patienten i vissa sammanhang vet bättre än sjukvårdspersonalen. Ett slående exempel är att patienten alltid vet mer än doktorn om hur ont han/hon har!

I ambulanssjukvården finns också kulturmönster. Men det är ofta ingalunda samma kulturmönster som i övriga sjukvården. Vi ser till exempel just nu, i begränsade delar av ambulanssjukvården, starka reaktioner, som går ut på att värja sig mot gällande lag och förordning.

Det är inget nytt reaktionsmönster. Redan för 5-10 år sedan kunde man höra "chefer" i främst brandkårsbaserade ambulansorganisationer uttrycka att Socialstyrelsens allmänna råd är inte juridiskt bindande, så dem kunde man gladeligen strunta i.

Det är inte förvånande om personalen får samma uppfattning, när "cheferna" driver en sådan linje. Ett negativt kulturmönster och ett uruselt ledarskap, som ledde till att man inte förstod att de allmänna råden, även om de inte är juridiskt bindande, speglar mycket väl genomarbetade ställningstaganden avseende bl a säkerhet och kvalitet.

I serien av lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd, som är tillämpliga inom ambulanssjukvården, signaleras ända sedan 1980 - då den första och numera upphävda författningen (SOSFS 1980:100) om delegering kom - höga krav på säkerhet och kompetens. "Delegering" inom sjukvård har aldrig fått vara en permanent lösning. Den har endast fått användas temporärt, men inte fördröja åtgärder för formell kompetenshöjning.

Samma ställningstaganden och krav på kompetens kommer igen i de fortsatta författningarna om läkemedel i ambulanssjukvården 1993 och 1995, i Åliggandelagen och i läkemedelslagstiftningen.

Från 1 januari 1999 kommer den nya "Lag om Yrkesverksamhet på Hälso- och Sjukvården Område" att ersätta flera äldre lagar. Bland annat ersätter den Åliggandelagen. Av förarbetena och den parlamentariska utredningens ställningstaganden att döma kommer betydelsen av säkerhet och kompetens att om möjligt markeras ännu tydligare än tidigare.

En del har kunnat både läsa och förstå. Och i flera landsting har man därför dragit de nödvändiga slutsatserna, vågat ta beslut och anpassa eller börjat anpassa sina ambulansorganisationer till kraven.

På andra ställen kunde eller ville man inte förstå innebörden av de tydliga kraven. Krav, som egentligen var uppenbara sedan 80-talet och i varje fall borde varit lättolkade även för de mest motsträviga ända sedan mitten på 90-talet.

Men, med start 1997 och fortfarande hör vi "chefer" yttra, liksom travesterade politiker, "det hade vi inte en aning om". Det är chefens förbannade skyldighet att känna till. Att analysera och konsekvensvärdera. Och att våga ta raka, rimliga och tydliga beslut.

Om så inte sker är det ett negativt kulturmönster. Och ett utpräglat negativt ledarskap. Det tar nu flera år ytterligare, där man strävat emot, innan patienterna tas omhand på den nivå, som krävs och som ju faktiskt redan har krävts sedan flera år. Och omställningen blir naturligtvis svår för dem som inte började i tid. Nu krävs ju närmast panikartade åtgärder där.

Var det verkligen bra ledarskap att fördröja? Bra för patienterna? Bra för personalen? Nej, det var en riktig björntjänst. Men alla har ännu inte upptäckt det.

Ännu värre blir det om någon nu ytterligare fördröjer processtarten med hänvisning till att utredning pågår om en eventuell ny och alldeles separat och specialinriktad utbildning för EU-ambulanssjukvårdare. Har man inte hamnat ur askan i elden då? Har man verkligen inte lärt sig av tidigare misstag?

Bristande författningskunskap är ett problem i sjukvården generellt - inte bara i ambulanssjukvården. All personal är skyldig att känna till författningarna. Sjukvårdens regelverk är tillkommet för säkerhet och kvalitet. Vi har beskrivit ett antal fula avarter av ambulanssjukvård i Ambulansforum. Där sjuksköterskan tvingas sitta vid ratten varannat arbetspass, obereoende av patientens behov. Där otillåtna "ordinationer" skall tillfredsställa ambulanssjukvårdaren mer än patienten osv. Flummigt jämlikhetstänkande. Vem gagnar det?

Kraven på författningskunskap kvarstår. Hos personalen. Och ännu mer hos cheferna. Av cheferna krävs även förmåga och kraft att ta beslut. I tid!

Detta gäller en del av vår ambulanssjukvård. På andra ställen, och i andra sammanhang, fungerar verksamheten mycket bra. Men att som chef stå upp och, direkt eller indirekt, säga att det hade jag inte en aning om är oacceptabelt i dessa sammanhang. Lika illa är det att sitta ned och hålla tyst. Men värst av allt är när dessa "chefer" tillåts få fortsätta att föra sin personal och sina beslutsfattare bakom ljuset. Det kan och skall vi aldrig acceptera!

Karl-Axel Wallman-C:son
Chefredaktör