När Staffan Eklöf började som ambulanssjukvårdare i Örebro 1971 hade han ingen som helst erfarenhet eller utbildning. Att köra ambulans var ett transportyrke. I dag är kraven helt annorlunda. En sjuksköterska följer alltid med och ambulanssjukvårdaren måste ha minst undersköterskekompetens.
- Det är en dramatisk skillnad, säger Staffan.

Han har jobbat över 25 år inom ambulanssjukvården i landstingets tjänst. Att Staffan började i ambulanssjukvården var närmast en tillfällighet. Och till stor del handbollens förtjänst. Staffan, som är från Lysekil, värvades som 18-åring till Örebroklubben Start och i samband med det erbjöds han jobb vid brandkåren. På den tiden var ambulanssjukvården organiserad som en del av brandförsvaret. Först 1976 överfördes hela organisationen till landstinget.
- Jag var helt skräckslagen när jag fattade vad det var jag skulle göra. Jag trodde ju att jag skulle jobba som brandman, berättar Staffan.

Fysisk styrka var viktigaste egenskapen och för att bli godkänd förare fick Staffan visa att han orkade bära en brandman på ryggen fyra våningar.

Vad är då den största skillnaden på vården i dag och för 25 år sedan?
- Tekniken i ambulanserna har förbättrats enormt. Särskilt för hjärtpatienter. Nu när vi kan sända EKG från ambulansen direkt till hjärt-IVA blir patienterna omhändertagna på rätt sätt betydligt snabbare. I en del fall tar det bara en och en halv timma tills patienterna behandlats med ballongsprängning.

För Staffan har jobbet i akutsjukvården varit spännande och omväxlande. Han har trivts oerhört bra och särskilt då med kamratskapen. Staffan, som börjar närma sig de femtio, hoppas att han ska få varva ner jourtjänstgöringen och jobba enbart med patienttransporter dagtid.
- Det sliter oerhört på kroppen att hoppa upp och ner ur slafen. Att inte få sova blir allt svårare med åldern, säger han till Nerikes Allehanda.

Peter Jonasson