Redan från starten hade man en läkarbil som komplement till ambulanshelikoptern. Denna var utrustad med blåljus. Dessa hade man dock inte tillstånd till att bruka av polisen, så vad göra?
- Vi lånade två huvor av barnavdelningen. Behövde vi påkalla fri väg så tog vi bort huvorna och åberopade nödrättsparagrafen, berättar Olav Eielsen, sektionsöverläkare vid sektionen för akutmedicin, anestesiavdelningen, Centralsjukhuset i Rogaland och medicinsk ledare för ambulanshelikoptern i Stavanger, och som varit med sedan starten 1981.

Tilläggas bör att NLA ganska snart fick tillstånd till att använda blåljusen.

Då när basen kom till, 1981, fanns det en del motstånd från ambulanssjukvården. Idag är detta motstånd helt borta.
- Vi kompletterar varandra väldigt bra, och dessutom tillhör vi nu samma organisation, Centralsjukhuset i Rogaland, och har utbildning tillsammans, säger Olav Eielsen.

Basen i Stavanger har cirka 400 larm på ambulanshelikoptern och 650 larm på läkarbilen per år. Av dessa är cirka 80 procent primäruppdrag och 20 procent sekundäruppdrag.

Basen i Stavanger når cirka 250 000 invånare inom 16-18 minuter. Totalt sett når man samtliga 350 000 invånare i Rogalands fylke inom 30 minuter.

Anspänningstiden är på dagtid cirka 1 minut för läkarbilen och fem minuter för ambulanshelikoptern. På natten tar det lite längre tid, cirka 2-3 minuter för läkarbilen och 10 minuter för ambulanshelikoptern, bl a för att besättningen sover och för att förberedelserna tar lite längre tid. Säkerheten är något som NLA aldrig tummar på.
- Sedan starten 1981 har vi inte haft någon olycka här vid basen i Stavanger, säger Olav Eielsen.

Norsk Luftambulanse AS har sedan starten 1978 haft 3 haverier med 7 omkomna, den sista för snart 10 år sedan.

Ambulanshelikoptern
NLA-basen i Stavanger har under världskongressen AIRMED 2000 haft en ny ambulanshelikopter, en Eurocopter EC 135 - som är världens miljövänligaste tvåmotoriga helikopter. Den är dessutom mycket tyst och säker, delvis beroende på den nyutvecklade, inkapslade stjärtrotorn.

Normalt sett har basen i Stavanger en BO 105. Den nya ambulanshelikoptern, som för övrigt kostar cirka 28 miljoner NOK, ska efter kongressen placeras på basen i Lørenskog, alldeles utanför Oslo. Det är för övrigt denna bas som betjänar västra Värmland sedan drygt fem år tillbaka, genom ett avtal mellan Statens Luftambulanse, NLA AS och Landstinget i Värmland.

NLA har valt helikoptertyp noga.
- Helikopterstorleken är vald för att det ska vara lätt att landa varsomhelst och kunna komma fram till patienten, den är helt perfekt för NLA:s behov, säger Olav Eielsen.

Besättningen
Vid basen i Stavanger bemannar NLA sin ambulanshelikopter med pilot, räddningsman och anestesiläkare. Piloten och räddningsmannen är anställda av NLA AS, medan anestesiläkaren är anställd av Centralsjukhuset i Rogaland.

Det är ytterst sällan någon slutar på NLA AS. Om någon slutar beror det oftast på naturlig avgång, besättningen har en pensionsålder på 58 år.

Piloten och räddningsmannen arbetar en vecka på basen och är därefter ledig två. Anestesiläkaren arbetar efter ett vanligt läkarschema.

Piloten skall innan anställning ha minst 2000 flygtimmar som "fartøysjef". Ofta kommer han från försvaret.
- Jämfört med att arbeta inom försvaret är arbetet hos NLA mer varierat och spännande, för min del vill jag ej byta tillbaka, säger Per Gjertsen - som för övrigt inom kort går i pension.

Räddningsmannen (NLA har bara en kvinnlig räddningsman) kan vara t ex ambulanssjukvårdare, sjuksköterska eller anestesisjuksköterska - för samtliga krävs minst två års erfarenhet av prehospital akutsjukvård.
- Jag ser gärna att räddningsmannen är anestesisjuksköterska, säger Olav Eielsen.
Då kan räddningsmannen arbeta mer självständigt rent medicinskt.

Kraven på räddningsmannen är höga. Förutom kravet på medicinsk kompetens, krävs det att räddningsmannen har god fysisk och psykisk kondition samt kunskaper i dykning (dock dyker inte räddningsmannen längre, man tar istället med två brandmän), bergsklättring, flygnavigering (A-teoridelen för privatflygare), utryckningskörning för läkarbilen samt kunskaper i radiokommunikation.

Under flygningen navigerar räddningsmannen samt sköter radiokommunikationen. På marken är hans uppgift att samarbeta med läkaren.

Räddningsmännen hos NLA AS har i genomsnitt varit anställda i 11 år, med variation från fem till 22 år. En av dem är Lars Rognerud, som har arbetat länge hos NLA AS.
- Jag har arbetar här i 14 år och trivs förträffligt. Innan dess var jag 3 år på försvarets räddningshelikopter, en SeaKing, här i Stavanger, säger han.

Jobbet som räddningsman är mycket attraktivt, sist NLA AS sökte fem räddningsmän kom det in över 160 ansökningar! Och samtliga uppfyllde de uppställda kvalifikationerna!

Läkaren skall vara anestesiolog. Läkarna är anställda vid Centralsjukhuset i Rogaland. De delar sin tid mellan anestesin och ambulanshelikoptern.
- Just rotationstjänstgöringen ser jag som avgörande för att kunna behålla sin kompetens, säger Olav Eielsen.

Under tjänstgöringen på basen har anestesiläkaren flera uppgifter; han är medicinskt ansvarig för AMK-centralen och han arbetar i ambulanshelikoptern och i läkarbilen. Dessutom är det till honom ambulanspersonalen i Rogaland ringer om de är osäkra på något eller behöver ordination på något läkemedel. Stavanger har tre ambulanser på dagen och två på natten. I hela distriktet finns det cirka 15 ambulanser. När NLA-läkaren är upptagen tar anestesiläkaren på IVA över denna funktion.

Alarm
AMK-centralen, som är en norsk specialitet, betyder akutmedicinsk kommunikationscentral, och nås via larmnumret 113. Den bemannas av en sjuksköterska, som bedömer patienterna, och en ambulanskoordinator, som larmar ut och håller kontakten med ambulanserna. Sjuksköterskan delar sin tid mellan akutmottagningen och AMK-centralen. Ambulanskoordinatorn är ofta en ambulanspersonal som delar sin tid mellan ambulanssjukvården och AMK-centralen. Denna använder det medicinska indexet (som kom till Sverige för ett par år sedan) vid varje samtal.

Det pågår för närvarande en debatt i Norge om att införa ett liknade system som det i Sverige med ett nödnummer. Idag finns det tre larmnummer för den norska medborgaren att komma ihåg vid en olycka; 110 för brand, 112 för polis och 113 för ambulans. Olav Eielsen är inte för en sådan utveckling.
- Det samarbete vi har idag med brand och polis fungerar utmärkt. Om någon ringer 113 och det behövs både polis och brand, t ex vid en trafikolycka, så kontaktar vi respektive larmcentral på direktlinje för medhörning. Risken med endast en larmcentral är att den akutmedicinska behandlingen kan bli fördröjd, säger Olav Eielsen.

Norge har också byggt upp ett rikstäckande radionät, det sk Helsenetet, på 160 Mhz. Ett radiosystem som består av repeaters som länkar radiotrafiken mellan de många bergen. Detta innebär att räckvidden är god och att alla kan höra alla. Det finns även möjlighet att gå över på en särskild skadeplatskanal då man inte behöver den långa räckvidden. Ambulanssjukvården kör i stort sett all kommunikation via Helsenetet. Detta innebär att sekretessen blir låg. För att undvika att obehöriga avlyssnar meddelanden (scanners är förbjudna i Norge, men många köper dem i Sverige) kan AMK-centralen upprätta sekretess via radionätet för den användare man vill kommunicera enskilt med. För riktigt känsliga uppgifter kan man kryptera talet!
- Men då blir ljudkvaliteten lite sämre, säger Olav Eielesen.

Man har också GSM-telefon. Denna används för närvarande dock enbart i läkarbilen - inte i ambulanshelikoptern pga störningsrisk för helikopterns instrument.

NLA AS får alla sina larm via sina bärbara radiostationer, och de skall omedelbart kvittera larmet på kommunikationsradion. Om larmet innebär att helikoptern skall användas, kvitterar man därefter samtalet på telefon för att få alla uppgifter. Sedan planerar man för flygningen, man har en hel vägg med kartor och dessutom ett fack med en massa småkartor som man tar med sig.

Under tiden har piloten och flygteknikern, som finns på basen samtliga dagar i veckan, rullat ut ambulanshelikoptern ur hangaren och ut på plattan. Sedan kommer räddningsmannen och anestesiläkaren.

Innebär larmet att läkarbilen skall användas, kvitterar räddningsmannen på radio och går ut till bilen som står på basen. Via bilens GSM-telefon och GSM-text får han alla uppgifter man behöver: namn, adress, telefonnummer och kartkoordinat. NLA AS använder ett GPS-system via sin mobiltelefon. Systemet är så sinnrikt konstruerat att de får information från AMK-centralen, som kommer upp på läkarbilens datorskärm i form av en blinkande telefon, den adress som den som larmar ringer ifrån!
- MiniFleet-systemet har vi haft i fyra år nu. Det underlättar mycket för oss då vi inte behöver använda en vanlig papperskarta, och dessutom får alla uppgifter presenterade direkt på dataskärmen, säger Olav Eielsen, som i läkarbilen fungerar som kartläsare åt räddningsmannen som kör.

Olav Eielsen tror ej på ett liknande system som det vi har i Sverige, Telias Mobitexsystem.
- Telenor, som är Sveriges motsvarighet till Telia, tror inte på detta systemet och har därför inte byggt ut detta, säger Olav Eielsen.

Nu satsar man i Norge istället på det digitala radiosystemet Tetra.
- Redan den 1 december börjar man använda detta i Trondheim, avslutar Olav Eielsen.

Text och foto: Peter Jonasson