Jo men alla har inte den inställningen. En del kanske försöker leva varje dag som den var deras sista. Jag tycker inte om när andra säger till vad andra personer ska göra. I min hemstad arbetar det många unga personer på ambulansen, många som gått räddnings- och omvårdnadsgymansium och vetat från början att det var detta de ville syssla med. Ingen klagar ju om man är 22 år och jobbar som brandman, men om man är ung och vill jobba i ambulansen som 26 åring då klagar plötsligt folk runt om i Sverige. I min kommun finns folk som är 25 år och jobbar i ambulansen på timmar och varvar det med sjukhus eller annat.Bernt skrev:Väldigt klok analys och saklig förklaring Isidor, sund och ödmjuk inställning inför den verklighet vi lever!
Vill passa på att nämna att det finns mycket forskning som visar att högre kompetens och utbildningsnivå, minskar risken för posttraumatisk stress och utbrändhet, exempelvis har jämförelser gjorts mellan EMT och Paramedics, särskilt om man ser över ett längre perspektiv. Ålder har också betydelse. Jag tycker inte att vi ska sträva mot kortsiktiga mål utan satsa på ett långt och innehållsrikt liv både privat och i vår yrkesroll. Se alltså utbildning och all erfarenhet som en personlig investering för sin egen framtid. "Den som väntar på något gott väntar inte för länge"
Om jag ska se på mig själv så har jag inget emot att jobba som sjuksköterska flera år innan, jag vill ha mycket erfarenhet och tycker det är spännande att lära mig och prova på nya saker, bara jag inte behöver jobba på sjukhus flera år. Ska jag vara helt ärlig, vilket jag tycker man ska vara, så tycker jag inte om sjukhus och instutitioner och liknande. Jag har legat mycket på sjukhus som barn och tycker inte om sjukhuskänslan. Vet inte varför det är så men jag får nästan panik och känner mig instängd på sjukhus. Om jag ska jobba som sjuksköterska vill jag jobba inom hemsjukvården direkt efter sjuksköterskeutbildningen eftersom det inte går att jobba direkt i ambulansen, för jag vill ha ett fritt jobb utan att känna mig bunden till ett och samma ställa hela tiden.
För min del är det också det att jag trivs så bra på räddningstjänsten, men det är så svårt att bli fastanställd i min kommun för de har liknande tester som i storstäderna. Jag är van vid att vara på min brandstation och det känns alltid fritt. Man gör sina arbetsuppgifter men om man vill kan man åka och äta lunch inne i stan, åka och köpa glass, man kan sitta och prata och fika när man vill bara man är redo när larmet går. Och jag känner så många på ambulansen i min kommun och de kringliggande kommunerna.