Jag ska försöka fatta mig kort. Jag är verksam inom ambulanssjukvården sedan fem år. Började som timvikarie under SSK-studier. Vidareutbildad Amb-SSK. Har fast anställning på en relativt högt belastad station med c:a 11500 larm/år. Sedan ungefär åtta månader minskar min stimulans på arbetet för varje pass som jag avslutat. Jag stortrivs med mina kollegor och mina arbetstider, båda är oslagbara.
Problemet är att kompetensen försvinner och det börjar gå mer eller mindre slentrian i arbetet. Få patientfall kräver intellektuellt arbete. Jag börjar helt enkelt tröttna på yrket och funderar på att söka mig något nytt. Det skapas frustration hos mig att inte få användning av de kunskaper man så länge slitigt för att erövra.
Finns fler kollegor ute i landet som upplever/upplevt sin situation liknande som min? I sådana fall, vad gjorde ni? Rotationstjänst? Utbildning?
Hur hittar man inspiration i yrket när man upplever att 75% av patienterna vi hämtar står påklädda utanför bostaden med handen i väskan vars tillstånd inte kräver prehospitala åtgärder?
Andra kollegor i samma läge som mig?
Moderator: Wernvik
Andra kollegor i samma läge som mig?
"Det smör och whisky inte kan bota är obotligt." Irländskt citat.
"Av sjukdomens bitterhet lär människan den goda hälsans sötma." Spanskt citat.
"Av sjukdomens bitterhet lär människan den goda hälsans sötma." Spanskt citat.
Re: Andra kollegor i samma läge som mig?
Då jag inte jobbar prehospitalt kan jag inte direkt känna mig in i din situation.
Jag jobbar dock på en Akutmottagning i en större stad, jag och jag kan känna att 75 % av patienterna som kommer med ambulans, skulle kunnat ta sig in själva eller med hjälp av liggande transport.
Förstår att det måste vara frustrerande att enbart vårda enklare symtompatienter och att kompetensnivåan dras i botten.
Jag jobbar dock på en Akutmottagning i en större stad, jag och jag kan känna att 75 % av patienterna som kommer med ambulans, skulle kunnat ta sig in själva eller med hjälp av liggande transport.
Förstår att det måste vara frustrerande att enbart vårda enklare symtompatienter och att kompetensnivåan dras i botten.
Re: Andra kollegor i samma läge som mig?
Ozena: Det är nog inget unikt det du känner... Jag har jobbat prehospitalt i 7år och jag har haft förmånen att hoppa runt på de flesta stationerna i vårt län men varierande belastning. På de mindre orterna med kanske >5mil till sjukhuset är SOS inte så angelägna att skicka bilen på vad som helst medan det i min hemstad, där jag nu jobbar kör vi >35000 uppdrag/år och det bara ökar hela tiden och SOS skickar oss på precis allt skit man kan tänka sig. Känns lite som att alla som ringer 112 ska åka ambulans, vare sig behovet fonns eller ej. Men nu har vi goda möjligheter att triagera med stöd av ett telefonläkarstöd som vi kan konsultera samt att vi har 2 hembesöksbilar med läkare i som vi kan utnyttja för att kanske skriva ut antibiotoka eller vad det nu må vara, problemet är att de har hela länet som arbetsplats och tar god tid på sig.
Jag tycker nog att jag gör något bra om jag kan undvika att köra in en "onödig" patient till sjukan och jag i stället kan presentera en annan lösning med en sjukresa med taxi i stället eller att vi hjälper till att boka en tid på VC. Tidsmässigt tjänar vi inte på detta men vi bidrar till att minska trycket på akuten.
Sen har vi såklart väldigt mycket akuta turer med alla medicinska fall samt allt j-a våld som vi har i vår stad så trauma har vi gott om. Men hade vi inte haft möjligheten att triagera och lämna patienter hemma i den utsträckning vi gör så hade vår arbetssituation och belastning drivit oss till vansinne!
Kanske skulle du må bra av ett avbrott och se något annat? Plugga något kanske?
Jag tycker nog att jag gör något bra om jag kan undvika att köra in en "onödig" patient till sjukan och jag i stället kan presentera en annan lösning med en sjukresa med taxi i stället eller att vi hjälper till att boka en tid på VC. Tidsmässigt tjänar vi inte på detta men vi bidrar till att minska trycket på akuten.
Sen har vi såklart väldigt mycket akuta turer med alla medicinska fall samt allt j-a våld som vi har i vår stad så trauma har vi gott om. Men hade vi inte haft möjligheten att triagera och lämna patienter hemma i den utsträckning vi gör så hade vår arbetssituation och belastning drivit oss till vansinne!
Kanske skulle du må bra av ett avbrott och se något annat? Plugga något kanske?