Forum

Hur visar människor smärta?

Känner någon till nutida och aktuell smärtforskning mellan olika etniciteter samt i vilken grad ärftlighet påverkar vårt sätt att uttrycka smärta? Är vissa folkslag bättre rustade för smärtupplevelse? Genetiskt eller kulturellt? Nordiska och keltiska folkslag upplever jag ha en helt annan smärtacceptans än de nedan beskrivna. Frågan har länge fascinerat mig men den forskning som jag kan hitta drar sig tillbaka till 1900 talets mitt och är starkt influerad av rasbiologiska aspekter.

Jag förundras över hur ofta personer (både män och kvinnor) med släktdrag från länderna i och kring mellanöstern och Afrika ofta utrycker smärta mycket ljudligt och med stora manér, i vissa fall i abnorma överord och med en mimik som får tankarna till en kaotisk skottskada när det egentligen handlar om enkla åkommor.

Vissa ambulanslarm som egentligen, enligt min uppfattning borde ha varit taxiresor skulle kanske kunna hindras om vi hade bättre kunskap om orsakerna bakom smärtupplevelse.

Är det ett kulturellt fenomen? Vad har ni för erfarenheter?

AMBASS: Jag får återkomma med eventuella referenser, men jag vill passa på att påpeka att det glädjer mig att du tycks efterfråga omvårdnadsforskning.

Lite otäckt ämne! Kultur, miljö och arv. Kom ihåg en föreläsning av en krigskirurg från Afganistan som visade på tydliga skillnader mellan smärtutlevelser mellan svenskar och människor i Kabul. Han tyckte att svenskar klagar högljutt över minsta skada medans kvinnor, barn och män i Afganistan inte rör en min. Där är det ett svaghetstecken att visa sig sårbar och skadad. Frågan man ska ställa sig istället är hur smärta ska ageras. Vi tycker säkert att det är genom självbehärskning. Att det utgör det stereotypa. Men vad är fel med att visa sin smärta och våga lämna ut sig?

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1566 ... stractPlus

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/6531 ... stractPlus

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1803 ... d_RVDocSum

Vad gäller arv så föreligger säkert skillnader också. Väldigt rödhåriga och fräkniga brukar generellt behöva mer narkosmedel för att bli smärtstillade och för att somna.

Hej Novisen!

Bra länkar. Inte är det ett otäckt ämne, men det förafaller för många som oerhört känsligt.

Självklart skall alla och envar ha rätten att uttrycka sin smärta, men det föreligger från min horisont en risk att ambulansen ofta går på uppdrag som inte kräver ambulansresurs. Det blir fel när personer utan reella skador eller sjukdomar upptar en viktig resurs från behövande. Smärtan är förvisso alltid subjektiv, men bedömningen av det reella vårdbehovet måste ligga hos oss.

Om en individ upplever ett skrapsår som en mycket smärtsam och stor sak riskerar detta att de också slår på stora trumman (ringer 112) och det är ett oerhört problem för den "verkligt" sjuka. Jag misstänker att arvet har betydelse, men tror mer att vissa kulturer förmedlar ett visst mönster av att ge sin smärta ett ansikte.

Min personliga erfarenhet är att skillnaderna i smärtuttryck är stora mellan olika folkgrupper. Det kanske rör sig om ett behov av upplysning. SLL har ju senaste månaderna försökt att få invånarna i Stockholms län att istället för att söka akut ringa sjukvårdsupplysningen. Kan ju till viss del ha med nuvarande debatt att göra.

Gällande Afghanistan så kan jag hålla med herr kirurg. Liknande fall finns i Afrika (länderna just nedanför Sahara) där krig och oroligheter säkerligen spelat in.

GOTT NYTT ÅR...

Italienska fotbollsspelare hör väl till den folkgrupp som har lägst smärttröskel

zimme skrev:Italienska fotbollsspelare hör väl till den folkgrupp som har lägst smärttröskel

Kombinerat med sämre balans än en bowlingkägla.

AMBASS skrev:Hur visar människor smärta?

Jag förundras över hur ofta personer (både män och kvinnor) med släktdrag från länderna i och kring mellanöstern och Afrika ofta utrycker smärta mycket ljudligt och med stora manér, i vissa fall i abnorma överord och med en mimik som får tankarna till en kaotisk skottskada när det egentligen handlar om enkla åkommor.

Det där är inte hela sanningen, det kan också vara tvärtom, att pat inte uttrycker någon smärta alls men i själva verket ligger på 15 på den 10skaliga VAS-skalan. Dessutom, med ev. språksvårigheter i beaktande kan deras skrikande och grimaserande felaktigt tolkas som uttryck för smärta men i själva verket bero på annat, tex oro, rädsla, sorg, ångest...

AMBASS skrev: Vissa ambulanslarm som egentligen, enligt min uppfattning borde ha varit taxiresor skulle kanske kunna hindras om vi hade bättre kunskap om orsakerna bakom smärtupplevelse.

Oftast tror jag det handlar om missuppfattningar mellan pat - sos.

AMBASS skrev: Är det ett kulturellt fenomen? Vad har ni för erfarenheter?

Som sagt, inom vissa kulturer ska det väsnas ordentligt, man kan nästan undra om det där skrapsåret är djupare är det ser ut att vara.
Ett dilemma som jag tror endast kan lösas genom ökad förståelse för främmande kulturer, något jag med tanke på kulturberikningen i landet tror kommer att lösa sig av sig självt med tiden.

Hej Ambass, Novisen, Lipton med flera.
Jag har inte varit haer paa forumet paa ett tag nu (Ursaekta bokstaeverna. Sitter vid en NSW Government dator).
Det haer aemnet aer viktigt. Bedoemning av smaerta aer komplicerat av kultur, beteende, kommunikation och miljoe med mera. Bedoemning av smaerta ligger nog aeven hos bedoemmaren. Precis som all kommunikation involverar detta bade "transmision" och "reception" av olika meddelanden. Det kraevs ocksaa naagon sorts foerstaaelse. Jag tror att kultur och miljoe spelar en stor roll. Jag har aeven den erfarenheten att en individs smaertrespons kan vara foeraenderlig fraan tillfaelle till tillfaelle.
Boken nedan aer en god kaella till information om smaerta. Annars aer aeven jag interesserad av ny forskning om just detta, baade fraan ett beteendevetenskapligt perspektiv och ett fysiologiskt.
Haelsningar,
Gosta

Feeling Pain and Being in Pain, 2nd Edition, by Nikola Grahek.
MIT Press, 2007, 168 pages (ISBN-13: 978-0-262-07283-1, US)

Cheers Gosta!

Long time no see. Det var riktigt roligt att se dig tillbaka på Ambulansforum
och frågan om smärtbedömning är viktig i många avseenden. Jag ska leta reda på Grahek från 2007 och läsa den.

Jag kan tänka mig att du om någon möter dessa utmaningar i ditt dagliga arbete. Personligen har jag själv tidigare inte intresserat mig för frågan om skillnader i smärtsignalering och mina visuella smärtbedömningar stämmer tyvärr sällan övernes med den smärtskattning som patienten sedan ger. Kanske är detta ämne fullt av kulturella aspekter och beteenden är som du skriver också svårtolkade. Med den globalisering som skett under de senaste 20-30 åren kanske just denna forskning vara prioriterad. Vi vet ju att individer reagerar olika på lkm, så varför inte på smärta. Detta är naturligtvis en hypotes, men värd att studera.

Dear regards from Sweden.

/AMBASS/

Hejsan Ambass,
Jag har inte haft tid på ganska länge. Har jobbat med arbete, heltidsstudier och familj. Fick lägga ambulansforum åt sidan. Nu är dock studierna klara, så jag kan bli med i diskutionerna igen.
Vi hörs,
Cheers från Sydney.