Fler dör i blodförgiftning, sepsis, än i hjärtinfarkt. Sepsis är vanligt förekommande och kräver snabb behandling. Men det försvåras av att symtomen ofta är otydliga så det är svårt att ställa tidig diagnos. Nu pågår forskning vid Högskolan i Borås för att skapa ett verktyg som hjälper ambulanspersonal att identifiera sepsis.

– Symtomen hos sepsispatienter är ganska allmänna, vilket gör det lätt att misstänka en rad andra åkommor, säger Angela Bång, docent i vårdvetenskap med inriktning mot prehospital vård vid Högskolan i Borås. Men vi tror att diagnosticerandet kan underlättas med öppenhet, lyhördhet och bra frågor till patienterna eller deras anhöriga, så att viktiga svar kommer fram.

Angela Bång är verksam på Prehospen vid Högskolan i Borås, där en studie om tidig upptäckt av sepsis pågår i samarbete med en infektionsläkare vid Kärnsjukhuset i Skövde. Studien kallas MISSIS (MIsstänka och behandla Svår SepsIS i ambulanssjukvård).

Sedan i höstas är doktoranden Agnes Olander också knuten till MISSIS. Hon ska bland annat göra intervjustudier med patienter och med ambulanspersonal samt jämförande studier av bedömningen vid larmcentralen. Just nu håller hon på att ta fram så mycket fakta som möjligt ur 1 800 ambulans- och sjukhusjournaler från konstaterade sepsisfall i Skaraborg.

– Vi vill komma åt symtomen genom fokus på patienten, säger Angela Bång. Om vi utgår från patientens upplevelse kan vi framöver skapa en checklista med pedagogiska punkter och viktiga frågor som ambulanspersonalen kan ställa för att så tidigt som möjligt kunna identifiera sepsis.

En tidigare studie visar att när ambulanspersonal ställer en preliminär sepsisdiagnos förkortas tiden till adekvat behandling avsevärt: från drygt tre timmar till drygt en timme. Eftersom förloppet i sepsis ibland är väldigt snabbt kan detta vara avgörande för om patienten överlever eller inte.

Hittills finns det i hela världen bara en enda studie där patientens upplevelser kring symtomen av sepsis tas upp, berättar Angela Bång. Det är en svensk studie där forskaren Katarina Bohm på Karolinska Institutet har lyssnat på vad patienterna säger i larmsamtalen.

Det patienterna berättar om i dessa samtal är ofta dåsighet, svaghet, smärta och plötslighet i insjuknandet – allstå ganska allmänna och svårtolkade symtom. För att komma vidare och kunna ställa en preliminär diagnos tror jag att ambulanspersonalen behöver formulera öppna frågor som rör patientens livsberättelse från några veckor före insjuknandet och framåt: har det förekommit någon infektion, någon utlandsresa, har det mentala tillståndet förändrats? Det gäller då också att skapa ett samtalsklimat där patienten eller de anhöriga känner att de har utrymme att berätta på sitt eget sätt.

Högskolan Borås