Ambulansentreprenörerna i Stockholm
Postat: 16/1 2009 22:07
Kvalitetsskillnaden mellan ambulansentreprenörerna i Stockholmslän är större än någonsin
Jag har arbetat inom ambulanssjukvården i Stockholm under 10 års tid och jag upplever att kvalitetsskillnaden gällande utrusning mellan ambulans entreprenörerna i länet är större än någonsin tidigare. Då menar jag att de verktyg som personalen förfogar över i sitt arbete.
Personalen är lika väl utbildad och de riktlinjer vi arbetar efter på uppdragen skiljer sig inte. Men f.f.a. de fordon men även väskor och bärhjälpmedel etc. som vi använder är långt under den generella standarden i länet.
Den reservbil, som vi sedan ett år tillbaka förfogar över på den station där jag arbetar kommer inom kort att bytas ut mot ytterligare en begagnad ambulans med manuell växellåda. Fördelen är att vi då för första gången på ett år kanske kan få områdets enhetsbeteckning på bilen. Men vi ska då under uppdragen förväntas kunna prata i radio och telefon medels växlande en stor skåpbil.
Fordonen som vi nu förfogar över är även mycket dåligt isolerade vilket gör att det faktisk blir så bullrigt i vårdutrymmet att det är svårt att konversera med en drabbad under uppdragen.
Vi har som sagt en reservbil sedan ett år tillbaka och det verkar på något underligt sätt motivera att alla möjliga småfel på bilen inte behöver åtgärdas utan allt från bucklor och repor till trasiga luckor, lysen i bilen, och även medicinsktekniskutrustning anses då inte behöva lagas utan vi får fortsätta att arbeta i bilar som närmast ser fallfärdiga ut.
På den station jag arbetar har vi enbart en standard ambulansbår (alfa) som bärhjälpmedel även fast det sedan många år tillbaka funnits pirror, trappslädar, etc. på marknaden och trots att andra entrepenörer utrustat sig med de här hjälpmedlen så har vi inte fått det till våran utrustning.
Det här handlar om personalens arbetsmiljö, men även att jag tycker att när man som drabbad kallar på ambulans i Stockholm skall kunna förvänta sig att det inte är någon skillnad på kvalité var man än befinner sig i länet.
Att kvalitetsbrister är ett problem borde inte vara så svårt att förstå när det vid en upphandling oftast är den som lägger det lägsta anbudet som kommer att få uppdraget av landstinget. Sedan skall ju företaget ändå göra någon form av vinst på verksamheten och följden blir då den vi ser nu.
Det här upphandlingssystemet kan nog väl fungera men då krävs också någon form av kontroll ske på hur entrepenörerna fullföljer sitt uppdrag och då menar jag inte bara på räkenskaperna utan på den faktiska operativa verksamheten. Om det är SLL Beställar kontoret, REK, eller någon annans uppgift vet jag inte, men måttet är rågat och det får inte bli sämre nu.
Leg. Ambulanssjuksköterska, Åkersberga
Jag har arbetat inom ambulanssjukvården i Stockholm under 10 års tid och jag upplever att kvalitetsskillnaden gällande utrusning mellan ambulans entreprenörerna i länet är större än någonsin tidigare. Då menar jag att de verktyg som personalen förfogar över i sitt arbete.
Personalen är lika väl utbildad och de riktlinjer vi arbetar efter på uppdragen skiljer sig inte. Men f.f.a. de fordon men även väskor och bärhjälpmedel etc. som vi använder är långt under den generella standarden i länet.
Den reservbil, som vi sedan ett år tillbaka förfogar över på den station där jag arbetar kommer inom kort att bytas ut mot ytterligare en begagnad ambulans med manuell växellåda. Fördelen är att vi då för första gången på ett år kanske kan få områdets enhetsbeteckning på bilen. Men vi ska då under uppdragen förväntas kunna prata i radio och telefon medels växlande en stor skåpbil.
Fordonen som vi nu förfogar över är även mycket dåligt isolerade vilket gör att det faktisk blir så bullrigt i vårdutrymmet att det är svårt att konversera med en drabbad under uppdragen.
Vi har som sagt en reservbil sedan ett år tillbaka och det verkar på något underligt sätt motivera att alla möjliga småfel på bilen inte behöver åtgärdas utan allt från bucklor och repor till trasiga luckor, lysen i bilen, och även medicinsktekniskutrustning anses då inte behöva lagas utan vi får fortsätta att arbeta i bilar som närmast ser fallfärdiga ut.
På den station jag arbetar har vi enbart en standard ambulansbår (alfa) som bärhjälpmedel även fast det sedan många år tillbaka funnits pirror, trappslädar, etc. på marknaden och trots att andra entrepenörer utrustat sig med de här hjälpmedlen så har vi inte fått det till våran utrustning.
Det här handlar om personalens arbetsmiljö, men även att jag tycker att när man som drabbad kallar på ambulans i Stockholm skall kunna förvänta sig att det inte är någon skillnad på kvalité var man än befinner sig i länet.
Att kvalitetsbrister är ett problem borde inte vara så svårt att förstå när det vid en upphandling oftast är den som lägger det lägsta anbudet som kommer att få uppdraget av landstinget. Sedan skall ju företaget ändå göra någon form av vinst på verksamheten och följden blir då den vi ser nu.
Det här upphandlingssystemet kan nog väl fungera men då krävs också någon form av kontroll ske på hur entrepenörerna fullföljer sitt uppdrag och då menar jag inte bara på räkenskaperna utan på den faktiska operativa verksamheten. Om det är SLL Beställar kontoret, REK, eller någon annans uppgift vet jag inte, men måttet är rågat och det får inte bli sämre nu.
Leg. Ambulanssjuksköterska, Åkersberga