Hur mycket personligt är tillåtet?

Här diskuteras allt som rör ETISKA frågeställningar samt ställningstagande för ambulanspersonal i olika lägen när det gäller på liv & död.

Moderator: ambus

Skriv svar
Användarvisningsbild
Titti
Inlägg: 3
Blev medlem: 5/6 2010 18:30
Ort: Jönköping

Hur mycket personligt är tillåtet?

Inlägg av Titti » 5/6 2010 20:01

Jag har en fråga jag har funderat på ett tag. Hur långt får man gå för att lugna patienter bak i ambulansen?

Det jag främst tänker på är när man hanterar suicidala och/eller självskadande patienter, tja, eller helt enkelt personer som mår psykiskt mycket dåligt.

Tänk dig ett scenario där du hämtar en person som skadat sig själv mycket illa, om du själv har liknande erfarenheter, är det tillexempel tillåtet/rimligt att relatera till sig själv, liksom för att ge hopp? Tex:
"Jag har också varit där du är, men jag vet att det går att ta sig ur!"

Eller om du hämtar någon efter ett suicidförsök, får du då tillexempel säga:
"Jag vet att du mår jättedåligt nu, för jag har också försökt ta livet av mig, men det är ingen bra utväg och du kan bli frisk."

Det skulle vara intressant att höra era reflektioner kring det här, vad tycker/känner ni? Om man ger ut för mycket personligt, rubbar man bilden av sig själv som en stabil och trygg vårdare, eller ökar man hoppet, lugnet och känslan av att bli förstådd hos patienten? Samt en sista fråga, hur mycket hopp ska man ge? Får man säga "Det kommer att bli bra" även om det står klart att det inte kommer det? Eller hör det inte alls till en ambulanssjukvårdares arbetsuppgift?

Tack på förhand
/Titti
Men vem sade att det skulle vara lätt?

194611hh
Inlägg: 4
Blev medlem: 23/4 2010 15:38

Re: Hur mycket personligt är tillåtet?

Inlägg av 194611hh » 6/6 2010 18:30

Hej!
Jag vill gärna ge min synpunkt. Om man efter ett suicidförsök som inte var ett rop på hjälp utan att personen bestämt sig för att avsluta sitt liv då är man inte intresserad av att höra vårdarens egen historia. För det första är man besviken att man blivit räddad, för det var inte det man ville och för det andra finns det inget i det skedet då man ligger i ambulansen som hjälper vad vårdaren än säger. Man ville ju inte leva längre. Jag kan inte heller tänka mig en vårdare som vill hjälpa genom att berätta att hon/han själv haft dessa destruktiva tankar osv. som patient vill jag känna mig trygg med vårdaren och i det läget skulle jag nog aldrig kunna tänka mig att en vårdare skulle ha eller haft sådana här tankar överhuvudtaget. Nu är vi ju alla människor med olika problem oavsett vad vi jobbar med, men jag pratar om "psykkrisen" just efter ett suicidförsök.
Jag tycker att man ska lyssna på patienten och visa förståelse och kanske tala om att " vi kommer att göra allt för att hjälpa dig" nu är vi snart framme. Detta är min uppfattning vad jag tycker eftersom jag själv varit i just detta läge.
Jag vill också TACKA all ambulanspersonal för att Ni gör allt för att rädda liv. Ni är hjältar.
Alla kan komma i en kris och jag är så glad att få leva vidare. Det finns hjälp att få både i sluten och öppen psykvård.
Kram från Skåne

Användarvisningsbild
Titti
Inlägg: 3
Blev medlem: 5/6 2010 18:30
Ort: Jönköping

Re: Hur mycket personligt är tillåtet?

Inlägg av Titti » 6/6 2010 22:24

Tack för din synpunkt!

Jag tycker du skriver klokt.

Förmodligen är det lite individuellt hur man känner efter ett suicidförsök, men som du skriver, har man verkligen planerat att avsluta sitt liv så vill man nog hellre höra
"Vi ska göra allt för att hjälpa dig" än "Jag har också varit där" (om man un vill höra något).

När jag försökte avsluta mitt liv hade jag ingen som helst kontakt med någon vårdare förrän långt efteråt, men lite anlednignen till att jag undrade var att jag en gång hade en psykolog som berätta väldigt många personliga saker. Det fick mig att undra ifall andra vårdare hade några slags riktilinjer, för jag vet ju att psykologer inte får berätta vad min berätta för mig.

Min egen dröm är att såsmånignom kunna jobba inom ambulanssjukvården, men först ska jag ju klara ut gymnasiet... och lite till ;)

Tack för ditt svar!
/Titti
Men vem sade att det skulle vara lätt?

194611hh
Inlägg: 4
Blev medlem: 23/4 2010 15:38

Re: Hur mycket personligt är tillåtet?

Inlägg av 194611hh » 7/6 2010 15:30

Hej igen!
Tänkte bara rekommendera en bra bok, Zebraflickan av Sofia Åkerman. Boken skildrar en ung flicka med självskadebeteende. Jag citerar: "Zebraflickan" är en skrämmande läsning, som ger kunskap, förståelse och hopp".
Tråkigt att ingen kunde hjälpa Dig när du var illa ute. Jag kan bara säga att om man får problem, kommer i en kris där man vill skada sig eller avsluta sitt liv då ska man be om hjälp hur hopplöst den än ser ut. Alla kommer att göra allt för att Du ska överleva. Ambulanspersonal, Polis kan köra dig till psyk akut om Du "rymt" hemifrån med avsikt att skada dig själv, poliser är väldigt vänliga och hjälpsamma i sådana här lägen precis som all vårdpersonal från ambulanssjukvårdare, akutens personal till överläkare på psykriatisk mottagning.
Man kan alltid ringa en akutmottagning och prata lite, då kan man få ett råd hur man ska göra.

ha det så bra och kämpa för din utbildning
Kram
HH

Elektronik
Inlägg: 3
Blev medlem: 7/7 2010 19:55

Re: Hur mycket personligt är tillåtet?

Inlägg av Elektronik » 7/7 2010 20:22

Jag har erfarenhet av en tjej som några gånger bestämt sig för att sluta leva.
Det som har fungerat med henne är att kunna visa på sätt att uppnå saker hon själv vill.
Hon ser i dessa stunder inte själv hur hon ska ta sig till en tillvaro men när hon hittar en rimlig väg så kommer hon upp ur avgrunden även om hon inte är på topp.
Hon har i friska stunder berättat om hur olika människor försökt att subtilt straffa henne men hon ser sig straffad mest hela tiden de senaste 4 åren så det fungerar inte.

Däremot har hon nu fått in en hel del trevligheter i sitt liv och hon är på bättringsvägen.
Det är vackert att se att hon är glad ibland.

Att sätta ett extra plåster bara för säkerhets skull har gjort henne lite glad några ggr och lugnat henne.

Niklas Karlsson
Inlägg: 1473
Blev medlem: 14/7 2004 13:49

Re: Hur mycket personligt är tillåtet?

Inlägg av Niklas Karlsson » 17/8 2010 20:09

Jag tycker man måste känna avs ånt själv. Men grundtaktiken är alltid att hålla sitt eget utanför. Hur många gånger har man inte hört kollegor disskutera någonting och snart hör man att kollegan sitter och pratar om sig själv och inte lyssnar. Som sagt tidigare så tror jag inte att en patient känner sig trygg med en amb personal som pratar om hur skör hon själv är.

Man hör många gånger att (oftast äldre, avdankade) vårdare säger att det inte går att "snacka bort" ett suicidförsök. Det är bara bull shit och beror mer på att vårdaren är lat än att hon försöker göra ett bra jobb. Polisen kan sitta och prata i 12-13 timmar med dom här personerna och dom ger sig nästan alltid. De kan köras lugnt till sjukhus. Vi har inte den organisationen att det skulle funka. Jag vet heller inte någon i vår organisation som är tillräckligt kompetent för denna uppgift. Det är därför polisen har ett fåtal, väldigt utbildade kollegor som sköter allt sånt. De själva tyker det är "verbalt judo" medan vissa av deras kollegor inte förstår alls vad de kan och inte. Jag var själv på en sådan insats med piketen och deras förhandlare. När förhandlaren ringer upp, säger en annan kollega (vanlig ordningsslusk); "tänk på att ställa öppna frågor och prata lugnt".. Det tyckte jag var väldigt kompiskt och kan lätt föras över till vår bransch där många ska lägga sig i sånt som de inte vet ett skit om..

Skriv svar