Fungering ang. glykogen

Här diskuteras allt som inte passade i de andra områdena, men som berör den prehospitala akutsjukvården.

Moderator: Wernvik

Arytmica
Inlägg: 18
Blev medlem: 20/2 2010 23:41

Fungering ang. glykogen

Inlägg av Arytmica » 2/4 2010 23:41

Läkemedlet glucagon som ges till hypoglykemiska patienter mobiliserar leverglykogen och omvandlas till glukos. När patienten drabbas av hypoglykemi, borde inte kroppen förbruka glykogenet i levern på en gång för att motverka hypoglykemin? Jag förstår inte hur patienten kan bli så dålig och ändå ha glykogendepåer kvar som gör det möjligt att Glucagon kan användas, glykogendepåerna borde väl börja förbrukas så fort glukoset är slut och på så vis borde patienten inte hamna i ett hypoglykemiskt tillstånd för ens dessa är tömda? Har kroppen ingen möjlighet att omvandla glykogenet till glukos tillräckligt snabbt, eller vad är orsaken?

Är det någon som vet och kan någon förklara hur det egentligen ligger till. :)

Christopherh
Inlägg: 13
Blev medlem: 27/2 2010 21:15

Re: Fungering ang. glykogen

Inlägg av Christopherh » 5/4 2010 20:28

Hej, vet ej om det är ett riktigt bra svar på din fråga men vid diabetes så autoregleringen nedsatt, vilket innebär att glykogen frisättningen via levern vid hypoglykemi ej fungerar som den skall. Denna autoreglering försämras också avsevärt med tiden. Det finns heller vad jag vet ingen riktig förankrad patofysiologisk förklaring till detta. Hoppas att svaret gav dig något även fast det inte blev någon större förklaring till fenomenet :)

Rescueflow
Inlägg: 11
Blev medlem: 31/5 2008 13:24

Re: Fungering ang. glykogen

Inlägg av Rescueflow » 7/4 2010 17:16

Hej,
Det här är ett ganska komplext ämne men jag ska försöka mig på ett svar. Anledningen till att pat får hypoglukemi är en för stor dos utifrån tillfört insulin, som:

- Ökar antalet glukostransportörer på cellytan i muskler och fettväv -> omedelbar sänkning av blodsockernivån
- Hämmar de enzymer i levercellerna som annars nybildar glukos från aminosyror, laktat och glycerol
- Hämmar nedbrytningen av leverglykogen (enzymet glykogenfosforylas inaktiveras genom defosforylering).

Alltså, insulin är kroppens svar på höga blodsockernivåer. I friska individer regleras detta automatiskt genom att insulinfrisättningen stoppas när blodsockerhalten sjunker. Hos den insulinbehandlade diabetikern är insulinnivåerna fortsatt höga eftersom man tagit insulinet utifrån, vilket leder till hypoglukemi om pat inte matchar insulinnivån med matintag.

Glukagon har i stort sett motsatt effekt till insulin. Även glukagon är ett kroppseget hormon, och det frisätts vid låga blodsockernivåer. Det stimulerar till glukoneogenes (nybildning av glukos) och nedbrytning av leverglykogen. Men, vid en insulinöverdos förlorar glukagon dragkampen mot de höga insulinnivåerna. Glukagons effekter medieras via en ökning av cAMP i cellerna, medan Insulins intracellulära signaleringskaskad bl a minskar nivåerna av cAMP. Alltså, tillför vi glukagon utifrån så kan vi hjälpa till i dragkampen. Fler glukagonreceptorer kommer att aktiveras och sätta igång sin signaleringskaskad, nivån av cAMP kommer att öka, levercellernas metabola vägar kommer att ställa om till glukosproduktion.

------
Jag vet inte vad det är för nedsatt autoreglering som syftas på i det andra inlägget, men kanske är det följande fenomen det handlar om:

Vid långvarig diabetes med höga blodsockernivåer ses ju ett antal långtidskompikationer, t ex nervskador, vilket en tredjedel av alla diabetiker drabbas av. T ex kan man få autonom neuropati, en nedsatt funktion i autonoma nervsystemet. Neuropatin är det som gör att diabetiker har sämre förmåga att känna smärta vid hjärtinfarkt.

Men i detta sammanhanget handlar det om autonoma nervsystemets bristande förmåga att få till adrenalinfrisättning vid hypoglukemi. Adrenalin har nämligen också en viktig roll i att stimulera glykogennedbrytning (glykogenolys), bl a genom samma verkningsmekanism som glukagon (höjd cAMP nivå).

Hos en diabetiker utan autonom neuropati kan man dela upp hypoglukemisymtomen i adrenerga och neuroglukopena. Det adrenerga svaret är sympatikusrelaterat (jämför adrenalinsfrisättningen vid chock/stress) med symtom som kallsvett, blekhet, darrningar, oro, hunger och hjärtklappning. Det kommer först och kan därför kallas ”varningssymtom”.

Varningssymtomen kan utebli vid ett långsamt hypoglukemiförlopp eller om pat har autonom neuropati. Då kan de neuroglykopena symtomen komma först, d v s de som beror på för lite glukos till CNS (förvirring, huvudvärk, yrsel, trötthet, irritabilitet, dubbelseende, sluddrigt tal, kramper, koma och slutligen död).

Adrenalinet från binjuremärgen, samt noradrenalin från sympatisk innervering av pancreas, har också en viktig roll i att stimulera frisättning av kroppseget glukagon (från alfa-cellerna i pancreas). Alltså: autonom neuropati -> sämre glukagonfrisättning vid hypoglukemi, vilket också leder till en sämre ”autoreglering” (i tillägg till den uteblivna direkta effekten av adrenalin).

Hoppas det blev lite klarare.
Senast redigerad av 1 Rescueflow, redigerad totalt 19 gånger.

Arytmica
Inlägg: 18
Blev medlem: 20/2 2010 23:41

Re: Fungering ang. glykogen

Inlägg av Arytmica » 7/4 2010 19:37

Det låter ju som en mycket trovärdig orsak att de kroppsegna glukagonet är för liten i andel till insulinet, och där av förlorar kampen för att motverka hypoglykemin. Vid tillförseln av glukagon utifrån tänker jag på funktionen av O2 vid kolmonoxidförgiftning. (CO binder sig till hemoglobinmolekylen och eftersom att den är >200 ggr starkare än O2 så erövrar den platsen på hb-molekylen. Ger man tillräckligt mycket O2 så släpper CO och då kan syresatt blod transporteras vidare igen).

Tack för ett mycket välskrivet svar! :)

Skriv svar